Deprimerad masterstudent

Jag blev deprimerad i våras, antagligen pga stress. Jag hade en väldigt jobbig kurs med osympatisk handledare, samtidigt som jag jobbade några timmar i veckan, satt i en styrelse, dansade två gånger i veckan och tog en onlinekurs.
Jag blev dock godkänd på den kursen, tog sedan kontakt med vården, fick medicin, började nästa kurs och klarade även den. Däremot så avsade jag mig mitt styrelseuppdrag, slutade på jobbet och gav upp med onlinekursen så fort jag fått min diagnos.
Under sommaren har jag mått ganska hyfsat. Medicinen hjälper, men ibland får jag återfall. Jag klarade dock av mitt sommarjobb i juni med bara två dagars frånvaro. Sen början av juli har jag dock varit helt ledig.

Nu ska jag börja på mitt ex-jobb. Det är ett projekt jag känner till sedan innan, jag har träffat många av människorna i gruppen förut även om jag inte riktigt känner dem. Igår träffade jag min handledare för att diskutera vad jag skulle göra, fick nyckel till labbet, introducerat till några andra osv. Idag ska jag läsa på om ämnet, för att imorgon sätta upp en tidsplan tillsammans med min handledare. Jag har berättat om min depression till min handledare.

Men saken är den, att jag blir alltmer osäker på om jag kommer klara av det här. Mötet igår tog bara 40 min, men jag blev yr och osäker. När jag kom hem var jag utmattad och somnade, var fortfarande trött när jag vaknade två timmar senare. Jag har läst de två viktigaste artiklarna och antecknat lite, men jag känner mig okoncentrerad, omotiverad och osäker. Det här med ett längre labprojekt, där jag dessutom är osäker på vad som förväntas förutom långa dagar, påminner mig väldigt mycket om den kursen då jag blev sjuk. Jag håller på att få ett återfall känner jag, bara av själva oron. Jag får en hel del negativa tankar, och mina ögon tåras utan anledning.

Jag tänker också att ens mastersarbete är viktigt. Det är den uppsatsen man visar upp för arbetsgivare i framtiden. Jag har redan valt att göra kortast möjliga projekt, men jag vill inte att min depression ska göra att resultatet blir dåligt.

Jag funderar på om jag borde jobba ett tag, göra något som inte alls påminner mig om den situation som satte igång min depression. Eller finns det möjlighet till någon form av arbetsträning? Jag borde nog öva upp min förmåga att planera och ta ansvar. Sen när jag återhämtat mig kan jag kanske göra mitt projekt sen?

Oavsett, imorgon har jag möte med min handledare igen. I början på nästa vecka har jag en psykologtid. Min läkare skulle ringa mig om huruvuda min medicinering skulle ökas, men hon har inte gjort det än.

tl;dr: Deprimerad student som ska börja sitt examensarbete är osäker och stressad och funderar på att ta studieuppehåll. Ber om råd.

Anonym (känner igen)

Äldre 20 Aug 17:11

#1

Hej!

Är ju väldigt svårt att ge råd men kan säga att jag var i en liknande situation. Precis klar med Master- (och yrkes- ) examen och var väldigt uppstressad inför och under tiden. Hade enormt höga krav på mig själv, gjorde den dessutom ensam så jag blev ganska isolerad och mådde jättedåligt, funderade på att sjukskriva mig men kämpade mig igenom det. Jag sköt upp inlämningen men till slut var jag tvungen så att jag kunde få examen och börja jobba...jag fick högsta betyg och hade inte alls behövt oroa mig så mycket. Min arbetsgivare bryr sig öht inte om ex-jobbet utan bara att jag är klar med studierna. Det kanske är olika i olika branscher hur viktig ex-jobbet är, men jag tror inte du ska hänga upp dig för mycket på det.

Jag vill bara säga att gör inte som jag! Du tjänar ingenting på att stressa upp dig om det bara hindrar dig från att göra saker!

Men det kanske också är rätt med ett studieuppehåll. Kanske kan du prata med studievägledare om vad det finns för möjligheter?

Anonym (student TS) Trådstartaren

Äldre 20 Aug 17:22

#2

Tack för ditt svar.

Jag pluggar biologi, där är det tuff konkurrans, det jag fått höra är att betyg inte spelar så stor roll, men kursval och kvalitéten och ämnet på masteruppsatsen är det arbetsgivare tittar på.

Jag har frågat studierektor förut om att hoppa av, när det gällde den kursen jag blev deprimerad av. Hon och kursansvarige och alla andra omkring mig övertalade mig till att göra klart den kursen, eftersom jag gått över halva... men jag känner att jag ångrar det i efterhand. Det betyget var inte värt självmordstankar och medicinering.
Jag höll på att göra en liknande sak innan, när jag skulle plugga i Uppsala för ca 2 år sen, men bodde i Stockholm. Tänkte att det skulle gå att pendla. Men jag fick ingenting gjort, blev utmattad och deprimerad med självskadetankar och ångest. Jag hoppade av kursen, trots att folk uppmuntade mig att gå kvar, och min depression gick över direkt. Senare läste jag om kursen, men då bodde jag i Uppsala, och allt gick bra.

Jag funderar över hur rationella min känslor är... kommer jag att vänja mig om jag försöker, eller kommer det bli som med kursen i våras och det kommer bli allt värre men folk uppmuntrar mig att stanna kvar ändå? Ska jag göra det jag känner glädje av nu (söka jobb som vikarie etc), trots att det rationellt sätt vore bättre att bli klar med mina studier?

arianne03

Äldre 20 Aug 17:41

#3

Jag har också en examen i naturvetenskap, och ingen har nånsin läst min masteruppsats när jag sökt jobb inte min avhandling heller, de flesta kollar bara titeln.
Det som räknas är att man slutfört det hela.

Anonym (känner igen)

Äldre 20 Aug 20:04

#4

Anonym (student TS) skrev 2013-08-20 17:22:32 följande:

Tack för ditt svar.

Jag pluggar biologi, där är det tuff konkurrans, det jag fått höra är att betyg inte spelar så stor roll, men kursval och kvalitéten och ämnet på masteruppsatsen är det arbetsgivare tittar på.

Jag har frågat studierektor förut om att hoppa av, när det gällde den kursen jag blev deprimerad av. Hon och kursansvarige och alla andra omkring mig övertalade mig till att göra klart den kursen, eftersom jag gått över halva... men jag känner att jag ångrar det i efterhand. Det betyget var inte värt självmordstankar och medicinering.
Jag höll på att göra en liknande sak innan, när jag skulle plugga i Uppsala för ca 2 år sen, men bodde i Stockholm. Tänkte att det skulle gå att pendla. Men jag fick ingenting gjort, blev utmattad och deprimerad med självskadetankar och ångest. Jag hoppade av kursen, trots att folk uppmuntade mig att gå kvar, och min depression gick över direkt. Senare läste jag om kursen, men då bodde jag i Uppsala, och allt gick bra.

Jag funderar över hur rationella min känslor är... kommer jag att vänja mig om jag försöker, eller kommer det bli som med kursen i våras och det kommer bli allt värre men folk uppmuntrar mig att stanna kvar ändå? Ska jag göra det jag känner glädje av nu (söka jobb som vikarie etc), trots att det rationellt sätt vore bättre att bli klar med mina studier?

Det är ju bara du som kan känna vad som är rätt för dig, givetvis.

Det låter inte konstigt att ta ett studieuppehåll och jobba ett tag om du känner att du mår så dåligt av studierna. Visst, plugga är inte kul jämt men det låter ju som betydligt mer än det.
Kommer det kännas lättare efter ett uppehåll tror du?

Anonym (student TS) Trådstartaren

Äldre 20 Aug 20:31

#5

Anonym (känner igen) skrev 2013-08-20 20:04:12 följande:

Det är ju bara du som kan känna vad som är rätt för dig, givetvis.

Det låter inte konstigt att ta ett studieuppehåll och jobba ett tag om du känner att du mår så dåligt av studierna. Visst, plugga är inte kul jämt men det låter ju som betydligt mer än det.
Kommer det kännas lättare efter ett uppehåll tror du?

Jag ska känna efter hur det känns imorgon förstås och prata med min handledare. Men jag tänker att tid ska läka alla sår, eller hur? Så om jag blir av med min depression först, så finns det sen inget som hindrar mig från att studera. Jag har ringt min psykolog, men han var inte där just nu. Hoppas han ringer tillbaka imorgon.

Anonym (känner igen)

Äldre 20 Aug 20:37

#6

Anonym (student TS) skrev 2013-08-20 20:31:50 följande:

Jag ska känna efter hur det känns imorgon förstås och prata med min handledare. Men jag tänker att tid ska läka alla sår, eller hur? Så om jag blir av med min depression först, så finns det sen inget som hindrar mig från att studera. Jag har ringt min psykolog, men han var inte där just nu. Hoppas han ringer tillbaka imorgon.

Depressioner brukar läka ut, ja... Men jag hoppas att du hittar något lustfyllt att göra. Det brukar bara bli värre om man inte gör någonting, även om det är väldigt lockande när man är deprimerad.

Deprimerad masterstudent

INNEHÅLL