Regler för öppet förhållande?

Hej!

Våra regler är följande:

Inte hemma i vårt hus.
Alltid duscha efter en dejt.
Alltid berätta samma dag man har planerat en dejt. Om det skulle bli ett spontanknull (vilket inte har hänt oss ännu) ringer man eller messar och ger sin sambo en kvart att använda sitt veto.
Den som är "hemma" har alltid veto fram tills träffen börjar.
Max 7 timmar, inga övernattningar.
Inte hångla offentligt med någon annan.
Använd kondom.

Sedan har vi lite olika regler baserat på vad just vi behöver:
Hon för mig: Att det inte är någon hon känner eller behöver träffa/träffa på och absolut inte umgås med, träna tillsammans med (jag är gruppträningsinstruktör) eller som jag jobbar med.

Jag för henne: att om hon skall ha sex mer än två gånger så vill jag träffa honom och kolla av honom för egen del vem han är.
 
I praktiken innebär det att jag i princip bara träffar tjejer/kvinnor i andra städer än Göteborg, främst Stockholm då eftersom det är dit jag oftast reser.

En liten fråga till dem av er som inte berättar innan träffen, men berättar efteråt: blir inte det lite jobbigt att behöva ljuga: ska dricka öl med Kalle, sen när man kommer hem: skojja ba, satte på Stina istället. 

Jag var kanske lite otydlig med den punkten om hur man skall förvarna - samma dag som jag har bokat en liggadejt, eller för den delen en vanlig ta-en-kaffe-dejt för att se om vi tycker att den andra verkar rolig skall vi berätta om det för vår partner. Vi brukar också stämma av på kvällen om det varit kontakt med någon annan under dagen.

I praktiken är det ju också så att det skiljer sig väldigt mycket mellan hur man tror att man skall reagera i sådana här situationer och hur man faktiskt reagerar. Det är helt enkelt omöjligt att veta.

Allt handlar ju om trygghet i förhållandet. En person som känner sig fullständigt, 100% trygg med att oavsett vad som händer så kommer min älskling att vilja vara med mig - en sådan person har förmodligen inget behov av några regler alls. Svartsjukan försvinner och när ens älskling har träffat någon annan är man bara glad och lycklig åt den personen och med dens upplevelser. Om man är nyfiken frågar man, om man vet hur det brukar vara så frågar man inte.

För alla oss andra är regler förstås bara ett sätt att skapa trygghet i den tillvaro där vi tillfört en delmängd kaos. Om vi är svartsjuka, avundsjuka eller om det finns känslor där vårt försvarssystem slår till och säger att det är farligt - då behöver vi regler. Ju fler regler desto lättare att hantera känslorna. (Och desto svårare att leva upp till dem, vilket är väldigt viktigt att förstå.)

Som någon skrev och som nog nästan alla känner: om min partner och jag har möjlighet att träffa andra, vi sätter upp de regler som absolut behövs och inte ens dem kan hen hålla, då blir det jäkligt jobbigt, kanske jobbigare än en otrohet i ett monoheteronormativt förhållande. 

Jag och sambon har en liten regelbok. Vi har provat att prata om vilka regler som gäller, men lik förbannat har vi totalt olika syn nästa gång vi pratar om det en vecka senare igen. Vi konstaterade att vi måste skriva ner reglerna och man förväntas gå igenom dem innan man träffar någon ny så att man har koll. Hittills har det aldrig hänt att inte någon av oss, när vi går igenom dem, säger jahaaaa, var det så vi sa? 

Förutom dem jag skrivit ovan finns det säkert ett gäng till. I början, när det var som värst hade vi nog närmare 30 regelpunkter, nu kanske hälften ungefär, så ökad trygghet ger mycket mindre behov av regler - i alla fall för oss.

Första gångerna var det 2 timmar som gällde, nu är det 7. Jag fick inte kyssa den andra i början, vilket ledde till väldigt konstiga situationer - och för mig är kyssar, närhet och hångel viktigare än själva stoppa-in-andet, som jag nästan ibland skulle kunna tänka mig att skippa.  Hade lätt kunnat tänka mig bara oralsex, hångel, skedande och försiktiga smekningar istället för knull. Och i de första reglerna - 2 timmar, inga kyssar, ingen närhet - så blev det nästan meningslöst för mig.

Samtidigt förstår jag henne - om man skall minska risken att bli kär - då är det säkert bra regler. Å andra sidan blir det då helt ointressant för mig - och istället bröt jag mot reglerna, vilket ledde till en stor kris.

Så - ju mer vi känner att vi kan hantera och lita på varandra, desto fler regler blir vidare eller försvinner. Vi har regelrevidering några gånger om året när vi utvärderar hur vi tycker att allt fungerar och känns.

Sedan är ju vi som alla andra - ibland är livet toppen och allt funkar. Ibland är man låg, det är jobbigt på jobbet, barnen bitchar och träningen går skit. Det är helt ok - och händer några gånger per år där en part kan säga: jag skulle uppskatta om du inte träffar någon annan just nu och en månad framåt, jag behöver 100% av dig just nu.

Vi har väldigt olika behov av att träffa andra. I vår har jag haft sex med en kvinna i Stockholm två gånger och min sambo har en dejt inplanerad om en dryg vecka, men har inte träffat någon annan i år. Tanken är att jag skall försöka få till en dejt samtidigt i Stockholm så att vi kan prova på att träffa någon annan samtidigt och se hur det känns. Lite lättare att hitta någon som vill ligga än vad det är för mig kan man säga :) Orättvist för oss män, så vi får väl se...

Vi tycker nämligen båda att det är väldigt jobbigt de timmarna när den andre träffar någon. Innan och efter går bra, men just de timmarna är det jobbigt. Tänkte vi kunde testa hur det skulle vara att ha någon eget nytt och spännande att få lägga all fokus på! :)

Känns som vi tycker samma, dock tog jag någon extra timme att skriva mitt inlägg, måste ju jobba lite emellanåt med! :)

Jag har tipsat om det förut, men lite boktips är ju på sin plats...

Opening Up är den bästa boken som jag har läst i ämnet. Komplett med sådant man bör fundera igenom innan man kastar sig ut och med exempel på regler och sätt att leva som andra använder för ett roligt och kärleksfullt liv utanför normen. 

The Etical Slut - den första boken i ämnet. Jag tycker att den tillför lite grand, men tycker kanske att den är lite "nu skall vi sälja in det här med öppet förhållande" och lite lite så här hanterar du ditt öppna förhållande så att det blir så bra som möjligt och sårar så lite som möjligt... 

Och självklart Sex at Dawn - en antropolog som beskriver argumenten för varför vi inte klarar av att leva i monoheteromonogama förhållanden och varför våra normer ändå ser ut på det viset. Faktaspäckad, med tusentals fotnoter till forskare och rätt vinklad för att driva sin tes. Som så många böcker är den inte direkt neutral och det finns en bok till som bara är skriven för att angripa de alternativa tolkningar man kan använda på forskningsresultaten, samt tar upp andra resultat som tyder på annat. Det som ändå är lite intressant är att den boken redan i förordet skriver att även om det knappast finns några seriösa forskare som tror att människan i grunden är monogam så går den här boken långt över gränsen. Man hade annars kunnat tro att det skulle bemötas med lite Helen Fischer - att vi är monogama och att otrohet är dumheter typ... Men inte.

Du har många smarta tankar! :)

- Jag tror aldrig att det blir symmetriskt och absolut rättvist. Om man kräver absolut rättvisa kanske öppet förhållande inte är rätt - om man skall räkna tillfällen/timmar/kontakter eller vad det nu är.

- Jag träffar fler än vad min sambo gör. Det beror förstås inte på tillgång och efterfrågan - hon som kvinna skulle förstås kunna skaffa en ny varje kväll på BC om hon önskade och jag som man skulle förmodligen kunna hitta någon att ligga med per månad om jag la 10 timmar i veckan på BC eftersom jag varken har magrutor eller enorm kuk. Det är det inte värt, har inte skrivit ett meddelande på BC på ett halvår och då blir det följdaktligen inte så mycket mer ligga för mig heller ett tag framåt - har träffat en tjej i Stockholm när jag varit där några gånger senaste året, men fick just reda på att hon blivit med kille. Kul för henne! ;)
Så, när jag får tid och lust får jag väl lägga lite mer energi att försöka hitta någon.

Tiden som åtgår att prata med andra görs självklart inte så att det går ut över den andre, utan på jobb, resor osv.
Precis som fallet skulle vara för er träffar vi normalt andra när vi inte kan vara med den andre - när en av oss är ute och reser även om vi faktiskt gör ett undantag denna veckan, för första gången i vår relation. 

Men självklart: det ÄR inte roligt att sitta hemma och glo medan den andra/e pumpar på någon annan. I nästa vecka hade vi faktiskt tänkt att försöka få till var sin dejt samtidigt när jag är i Stockholm, men nu är ju jag som sagt utan, just för att den ena skall slippa fundera när den andre knullar så svetten lackar.

Oftast tror jag att den som är utan träffar kompisar eller gör något annat för att distrahera lite.

Å andra sidan finns det faktiskt bra i det också. Att konfrontera sina känslor, sin smärta. Jag tror att jag skall passa på att skriva lite samtidigt om hur jag upplever det, kanske här! :) Jag tror att det är väldigt sällan vi får en möjlighet att möta vårt eget inre, så naket, att se djupt in i det man är rädd för, avundsjuk på, eller svartsjuk på. När man vet hur det ser ut är det så mycket lättare att fundera på varför jag känner si eller så...

Och - känns problemet större än vinsten och man är överens om det - då finns det ju inga skäl att ändra på hur man har det, såklart.

Jag är då sambon och har ju redan förstört tråden med mina romaner (något Jojohanna tycker är lite irriterande... :) ) men jag fungerar som sagt helt annorlunda.

Jag har träffat fler, har mycket större behov än Jojo men "väljer ut" mina "offer" helt annorlunda. Helst skulle jag vilja ha sex med de flesta av mina och de flesta av våra gemensamma vänner. Ju mer jag tycker om en person, desto mer intresserad är jag generellt att prova att ha sex med personen ifråga.

För mig handlar det mycket om intimitet. En relation blir liksom inte likadan när man sett den andres cum-face. Då blir det liksom inte så att man pratar om vädret eller önskat däcktryck nästa gång man ses. Relationen blir några hundra snäpp bättre. Att ha haft sex måste inte betyda det att man måste ha det varje gång man träffas, eller ens igen - ibland är det bra, ibland är det bara roligt att kolla av hur man fungerar även som nakna.

Dock har ju jag och Jojo gemensamma regler som innebär att vänner är off-limits för mig, så jag får träffa andra att ha sex med. Jag har aldrig sex med människor jag inte tycker om, och normalt vill jag fortsätta vara vänner med kvinnor även om vi av någon anledning slutar ha sex emellanåt (oftast då de träffat någon. Och eftersom jag är att betrakta som någon slags ex innebär det ganska ofta att vänskapen också tar slut tyvärr. Det är komplicerat att tycka om många människor ibland...)Jag tänker så här: jag tycker om att vara känslomässigt engagerad i människor. Jag tar ju hellre en fika med någon jag tycker är fantastisk än med någon om vilken jag tänker "Blahhh och Ehhhh". Och jag ligger betydligt hellre med någon jag tycker är fantastisk...

Det här med känslor är svårt. Man kan inte förbjuda eller tillåta känslor, men man kan förbjuda, tillåta och framför allt ha en diskussion om hur man önskar att den andre skall hantera känslor.

Om jojo förbjöd mig att ligga med någon som jag hade känslor för skulle det innebära att jag aldrig mer skulle kunna ha haft sex. Det hade ju också desvärre till 99,9% mest drabbat henne själv.

Vi har en regel som säger att om känslorna riskerar att gå utom kontroll skall man avbryta. Det är såklart inte någon av mina regler, utan en regel hon känner behövs för att hon skall vilja leva med mig på detta sätt.

Sedan finns det förstås en del självbevarelsedrift här också någonstans. Det är jäkligt jobbigt att vara upp över öronen kär i någon annan än den man lever med. Ni som har testat vet hur det är - det är liksom inte ett tillstånd man önskar att vara i, så skulle det vara så att jag känner att det finns risk för att känslorna rusar iväg känns det helt naturligt att göra det jag kan för att dämpa dem - och det enklaste sättet är ju att undvika att träffa personen.

För mig fungerar det ofta så när jag blir betuttad att det går någon eller några veckor och sedan går det över. Sedan blommar det inte upp på samma sätt igen när jag lär känna personen lite närmare, då finns det alltid någon dålig sida som jag kan fokusera på om jag behöver hantera mina känslor.