när skall man ringa efter ambulans

Ditt inlägg förvånar mig ts! 

Du har uppenbarligen extremt liten erfarenhet (eller kanske ingen alls?) av astmaanfall. Min lillasyster led av svår astma när hon var barn. Många var de nätter då jag fick sitta och vaka över min syster medans min mamma ringde ambulans. (Min syster och jag delade rum, så trots att jag endast är 2 år äldre än henne och alltså var ganska liten själv så blev det naturligt för mig att hjälpa mamma när min syster fick astmaanfall.) 
Ett astmaanfall är verkligen inget att rycka på axlarna åt!

När det gäller getingsting så kan det faktiskt vara livshotande om man är överkänslig. Det trodde jag verkligen att alla visste.  

Ja, usch så hemskt det var/är! Stackars grabb, vad rädd han måste ha varit. Och ingen ville hjälpa honom.... .
Jag grät när jag läste om det... 

Då får nog både ts och du försöka att förstå att när ens barn får ett astma-anfall så kan det bli oerhört uppstressande både för barnet och för föräldrarna. I den situationen kan man ofta bli VÄLDIGT osäker och det kan vara svårt att själv avgöra om sjukvård behövs eller ej.
Då är det bättre att ringa till SOS, förklara läget och låta dem ta beslut om huruvida ambulans behövs eller ej.
OM då SOS anser att ambulans inte behövs så hjälper de förmodligen istället föräldrarna genom att ge lugnande instruktioner om vad som behöver göras. Anser de att ambulans bör skickas så gör de det.

I vilket fall som helst så kan jag inte se att det är fel att ringa SOS vid ett astma-anfall.   

*suck*. Min mamma brukar säga att "du kan aldrig lära en blind att se".  Hon har helt rätt.

Ok. Astma-anfall kan se mycket olika ut från gång till gång. Barnet kan också reagera olika vid de olika tillfällena. Därför kan det vara svårt att "sätta sig in i" om ambulans behövs från gång till gång.

Jag säger inte att man ska ringa SOS VARJE gång barnet får ett anfall. Jag säger att om man som förälder känner sig osäker så bör man ringa som en säkerhetsåtgärd.  Och OM man då ringer och det visar sig att ambulans inte behövs så kan jag inte tycka att man har gjort något som helst fel.

 

Du skriver att du jobbar med detta. Jag är ledsen men här i tråden ger du i så fall inte ett seriöst intryck. Det gör att det blir mycket svårt att tro på att du verkligen jobbar med det du säger.

Självklart har den som ringer SOS ett ansvar, det har jag aldrig påstått att de inte har. Däremot så ligger beslutet om att skicka ambulans eller ej hos SOS, inte hos den som ringer. Om SOS - efter att ha fått information om läget -  tar beslutet att ambulans bör skickas så kan jag inte se att den som ringt har "ringt i onödan".

För det första så upplever jag dig som fördömande och osympatisk. Det är ett mycket oattraktivt drag hos alla människor, men faktiskt ännu mer hos de personer som jobbar med att hjälpa andra människor.
Det gör att jag har svårt att tro att du faktiskt jobbar så - eller kanske det är så att jag HOPPAS att du inte gör det.

Du verkar inte ha någon som helst förståelse för att människor, i en situation som de upplever som skrämmande och där de känner sig osäkra och okunniga, istället väljer att söka hjälp hos kunniga och utbildade personer.

Personligen har jag åkt ambulans en enda gång i mitt liv. Jag hade kört omkull med min cykel och min fotled var bruten.  Jag låg i snön i diket på en liten landsväg. I 30 min låg jag där, men jag ville inte ringa SOS. Försökte att få tag i min man, min mamma eller någon av mina systrar men fick inte svar. Efter 30 min kom det en bil. Jag hade tur för bilen kördes av en utbildad sjuksköterka. Och du - hör och häpna! HON ringde efter ambulans!

     

Ok, nu kände jag själv att jag i mitt tidigare inlägg kanske var lite väl hård. Därför tillrättavisar jag mig själv och ber om ursäkt.

Uppenbarligen har vi helt olika syn på just denna fråga. Kanske ska vi vara överrens om att inte vara överrens och låta det stanna vid det.

Jag försöker att alltid visa respekt för andra människor och deras åsikter, vare sig jag delar dem eller ej. 
När det gäller den här frågan så känner jag att jag kanske har brustit lite i det. Därför väljer jag som sagt att be om ursäkt för det och dra mig ur diskussionen.    

Tack. Men jag var trots allt inte fullt så respektfull i mitt inlägg till scrubs81 som jag brukar försöka att vara.
Kanske blir jag lite arg och frustrerad över att inte nå fram, och blir därför otrevligare än jag vill vara.

Givetvis anser jag inte att man ska ringa 112 p g a "ett skrapsår". Men det har jag heller inte sett att någon tycker här i tråden. Dock är jag av den åsikten att om man är osäker och okunnig när det gäller hur man ska hantera en situation där någon form av vård krävs så är det bättre att ringa efter hjälp än att  man försöker sköta det hela själv och kanske gör allt mycket värre.

Min mans kusin (som då var 8 år) knuffades av sin äldre bror nerför yttertrappan. Han föll och slog i sitt huvud. Fallet var inte särskilt högt - 3 trappsteg - och han reste sig själv. Det verkade som om allt var bra, men efter en någon timma blev han yr och började kräkas och sluddra i sitt tal. Hans mamma bedömde att hon kunde köra honom själv till akuten (de har 1 mil dit) men för att vara säker så ringde hon ändå 112. Där fick hon veta att hon absolut INTE skulle köra honom själv! Nej, istället skulle han lägga sig ner och de skickade en ambulans omgående. Det visade sig att han hade en hjärntumör. Så på sätt och vis hade han tur i oturen, för tack vare det fallet så upptäcktes hjärntumören i tid.

Men vad jag vill ha sagt är att även om mamman kände att det nog hade gått bra att köra honom själv så gjorde hon uppenbarligen rätt när hon för att vara säker ringde 112. 

Nej, det är möjligt att du inte gör. Men uppenbarligen så gjorde  personen på 112 det, och även personalen på sjukhuset. 

Det är DIN tolkning. Som uppenbarligen inte delades av behörig, utbildad och kunnig personal på plats.

Nejdå, jag undviker ingenting. Förutom kanske att sjunka till din nivå i den här diskussionen. Jag har flera gånger sagt att jag försöker vara respektfull och trevlig. Då du uppenbarligen inte har någon som helst avsikt att vara trevlig och respektfull mot mig så behöver jag kanske inte sträva så hårt efter att vara det mot dig!

Det är möjligt att det enligt SOS index är en körning, det ifrågasätter jag inte alls. 
Däremot så är jag faktiskt helt övertygad om att sjukhuspersonalen är kunnigare i sitt yrke än vad du är.
Trots dina försäkringar om motsatsen. Därför blir det deras ord jag tror på och inte ditt.

Därmed kan jag inte se att du och jag har något mer att diskutera!  

     

Jag har ingenstans skrivit att jag inte vill prata mer med dig. Du blandar tydligen ihop mig med någon annan.
Vad jag har skrivit är att jag inte kan se att vi har något mer att diskutera. Uppenbarligen delar du inte min åsikt eftersom du fortsätter att kommentera mina inlägg (även de som inte är riktade mot dig).

Jag antar att jag har kommit åt en väldigt öm punkt hos dig ;.)

Självklart måste du inte dela mina åsikter! Om du gjorde det så vore det ju inte mycket till diskussion, eller hur  .     

Nej, det handlar inte om att du inte delar min åsikt  eller att jag inte får de svar "jag önskar mig" (återigen sjunker du ner på dagisnivå i den här diskussionen). Det handlar om DIN oförmåga att bemöta andra människors  åsikter på ett respektfullt och trevligt sätt. 

Kanske skulle du försöka att rannsaka dig själv och inse att felet kanske faktiskt ligger hos dig och inte hos dem du säger att du försöker diskutera med.

 

Är du läskunnig så ser du säkert att jag ingenstans har skrivit " jag vill inte prata mer med dig", utan snarare uttryckt att det inte ger mig särskilt mycket att göra det.

Jag bad om ursäkt för hur jag bemötte dig och kunde själv se att jag brustit i mitt uppförande (något du själv verkar vara oförmögen att göra). Sedan försökte jag bemöta dig på ett bra sätt, men eftersom du envisades med att vara otrevlig  i din ton mot mig så ansåg jag inte heller att jag behövde anstränga mig för att vara trevlig mot dig. 

Du menar alltså på allvar att du inte själv kan se hur otrevlig och dryg du är i dina svar!? 
Du vill aldrig inse dina egna fel utan menar att andras reaktioner på det du skriver beror på att de "inte får det svar de önskar" och att de inte kan ta att du är "rak och ärlig".
Du har ingen som helst självinsikt!
Ärlig? Tja, du påstår det. Kanske, men jag är inte övertygad. 
Du vägrar att inse dina egna tillkortakommanden och hålla den här diskussionen på en vuxen nivå.

Jag har dock insett hur viktigt det tydligen är för dig att få sista ordet i "diskussionen", och eftersom jag själv är vuxen nog att inte ha något sådant behov så låter jag dig få som du vill . Detta blir mitt sista inlägg för precis som min mamma så klokt uttrycker det; "du kan inte lära en blind att se"...

Därför får du nu inga mer svar från mig. Sista ordet blir ditt. Varsågod.