Maggis skrev 2013-08-28 07:53:37 följande:
Har läst den och den är hur bra som helst. Många mitt i prick-upplevelser där.
Vad gäller dina bekanta; kanske är de på en arbetsplats där många som kommer uppvisar detta beteende? Själv arbetar jag med blodsjukdomar/magtarmsjukdomar (och lite allmänmedicin på det) samt på endoskopimottagning. Och visst finns det folk som kommer "i onödan" men de är försvinnande få. Oftare, upplever jag, är det så att vårdcentralsläkaren skickar dem "för säkerhets skull" och det driver mig till vansinne. Alternativt våra "stammisar" dvs de som visst är grundsjuka men oftast söker för någon inbillad akut dödssjuka. Där handlar det mer om att de har andra problem som beteendet bottnar i och kan därför inte kategoriseras som okynnessökande.
Vad gäller föräldrarna i ditt exempel ovan så tycker jag nog inte alls att de borde få stryk. Är man osäker är det bättre att söka än låta bli. Säger som jag sa förut; man ska vara aningens försiktig med att kategorisera och döma ut folk. Särskilt när man gör det efter andrahandsuppgifter som redan är färgade av den som berättade om det hela.
Det handlar om en akutmottagning, många av fallen är synliga mekaniska skador. Du kanske läste mitt tidigare inlägg där jag sa att mekaniska skador är en skada där man ofta även som lekman kan avgöra hur allvarligt det är. Jag har själv utanför sjukvården sett hur hysteriska föräldrar blir så jag hyser inga tvivel.
Jag har med egna ögon sett otroliga saker. Jag var i skidbacken där en grabb på kanske tre ramlar och sätter sig på ändan i en snödriva (snön är mjuk så det råder inga som helst tvivel om att det inte ens gör ont) Han börjar genast grina. Pappan är där som en blixt för att trösta honom utan att fatta att han gör grabben en otjänst.
Jag har sett hur föräldrar håller händerna över hörnen på köksbordet.
När jag var i den åldern föll jag nedför källartrappen och slog skallen i elementet. Morsan ringde inte någon ambulans trots att jag blödde som en gris. Nu i efterhand säger hon dock att hon i alla fall skulle ha åkt in och sytt så ärret blivit mindre.
Vi lekte alla möjliga lekar och kom hem blåslagna och uppskrapade, föräldrarna bara ryckte på axlarna. Gick vi och kunde prata var det ju inte akut.
De skall visst pryglas, det är något allvarligt fel på dagens föräldrar som inte ens vågar släppa sina barn att leka utan att ansvarig lekledare i sällskap med genushäxa skall skriftligen överta ansvaret för dagen.
Något är allvarligt fel med dagens föräldrar och det började någon gång efter sekelskiftet.
