Anonym (me too) skrev 2013-08-29 11:30:27 följande:
Kunde nästan varit jag som skrivit detta. Det började med sms (om helt vanliga saker). Vi kände varandra ett bra tag innan otroheten, gillade varandras sällskap m m. En gemensam bekant till mig och min man. Allt eskalerade, vi har hånglat otaliga gånger, haft oralsex osv osv. Det har pågått i ett år. Just det där du skriver, att man vill bli påkommen känner jag igen. ("Jamen, berätta för din man" vet jag att många ropar nu). Så att man får ett slut på eländet. Jag veeeet, ni kommer att skriva att det är bara att bestämma sig, att säga nej, att man gör ett aktivt val och bla, bla, bla. Och visst, så är det ju naturligtvis när man ser det hela ur ett intellektuellt perspektiv.
Jag har alltid varit den som sagt att jag aaaaaldrig kommer att vara otrogen. Så fel jag hade.
I början var det nästan som en boost för mitt och min mans äktenskap. Jag menar, jag var ju på sätt och vis hög, blev glad, full av energi, blev mycket mån om mitt utseende, svävade på små rosa moln (även om varningsklockorna ringde för fullt, vilket framförallt kom fram i mina drömmar när jag sov).
Den andre mannen är som ett gift, precis som du skriver. Som en drog. Och nu känns det som om skadan redan är skedd, det har pågått så länge och vi (jag och den andre mannen) bara låter det rulla på. Visst har vi pratat om det en del, men nu har vi slutat prata om att vi skall bryta med varandra, blir ju bara löjligt när vi vet att ingen av oss kan hålla det löftet. Jag är kär i honom, men jag är även kär i min man, fast det är på olika sätt. Jag vill inte leva med den andre mannen. Eftersom vi har en del kontakt när det gäller "andra saker" än oss, så har jag även sett en del av hans nackdelar (för alla människor har ju både för- och nackdelar), så det är inte som så att jag sätter honom på piedestal.
Nu låter jag som värsta "vill-äta-kakan-och-ha-den-kvar", men det är ju som så att den andre mannen står för passion, åtrå, lite galenskap (ibland), en grym kemi mellan oss. Samtidigt som jag i vissa andra sammanhang kan känna mig oerhört irriterad på honom av olika skäl.
Av naturliga skäl så finns ju inte passionen kvar mellan mig och min man (vi har varit ett par i väldigt många år), men det finns så många andra oerhört bra bitar mellan oss. Och vi har bra sex.
Men jag blir rädd för mig själv. Jag vill ju att jag och min man skall dela resten av vårt liv tillsammans. En skilsmässa är helt otänkbar! Ändå riskerar jag allt det fina som vi har pga en man som egentligen inte betyder ett dyft för mig.
Är ju jättesvårt att bryta när man av olika skäl tvingas till nästan daglig kontakt.
Du låter precis som kvinnan som skrev i en annan tråd att hon under ett års tid hånglat med grannen, dvs en gemensam bekant till henne och hennes man Jag skriver samma sak nu som jag skrev då - ta dig samman människor, sluta tycka synd om dig själv och berätta för din man vad du gjort.
Jag har förståelse för att det kan gå fel, att man kan begå misstag MEN jag kan inte förstå hur man avsiktligt fortsätter att bedra den man säger sig älska och vill dela resten av sitt liv med. Hur kan du leva med dig själv? Och hur kan du säga att det inte går att bryta med älskaren? Du ljuger bara för dig själv. Antingen vill du leva med din man för att du älskar honom eller så vill du inte. Det är faktiskt så enkelt. Eller så älskar du den andre och då får du berätta det för honom och se vad det leder till OCH skilja dig från din man oavsett vad din älskare har för känslor för dig.
Det är så fel att hålla på som du gör. Jag fattar inte att du kan. Hur mår du? Och tror du verkligen inte att din man fattar vad du håller på med? Det är klart att han misstänker att nåt är fel och det är bara en tidsfråga innan han konfronterar dig med det han vet Vill du det? Vill du att han ska ta initiativet? Hur tror du att det slutar om du inte har modet att berätta utan din man avslöjar dig/er? Hur känns det när du och din älskare träffas? Hur kan ni njuta av det när ni samtidigt vet att ni varje gång bedrar den person ni säger er älska. Sen går ni hem till ert och pussar och kramar på er partner och bedyrar dem er kärlek.
Nej, att inte ta ansvar för den situation man försatt sig i och medvetet fortsätta att bedra och ljuga för sin livskamrat månad efter månad är så falskt. Du kan inte älska din man. Det är omöjligt.
