läka efter otrohet

Ja det är en svår en. Min sambo sa att jag kan lita på honom till 100% efter otroheten.. Att han vågar säga så, när han redan en gång varit otrogen. Jag känner att har man varit otrogen en gång kan man ju vara det igen. Skulle varit kul med nån statistik på hur många som hållit sig trogna sin andra hälft, efter en otrohet...

-Den erfarenhet som finns tyder dock på att det krävs rejäla påföljder i vardagslivet-

Påföljder för min sambo som vart otrogen menar du? Om jag förstår dej rätt, så är det så att jag som blivit bedragen, kan ställa krav på min sambo, för att jag ska bli nöjd och lita på honom igen?

Att han ska göra saker för mej och gör han det så litar jag på honom igen? Kan ju finnas folk som gör så, men eftersom jag valt att fortsätta med min sambo, så är det svårt att göra honom till min personliga "slav"

Han säger dom rätta sakerna, han fixar och trixar i köket, kramas, pussas osv väldigt mycket. Gör mer småsaker som han inte gjorde förut. Känns ändå som om det inte spelar någon roll (för min del iaf) det ultimata sveket är gjort.

Hoppas jag förstod dej rätt, annars kanske du förstår vad jag menar ändå;)        

-det är ganska vanligt att man fortsätter vara otrogen inom samma förhållande , men däremot inte lika vanligt i nya förhållanden-

Lite trög idag, men du menar att den som varit otrogen i ett förhållande, inte fortsätter vara det i sitt nya förhållande? Det låter ju inte så dystert.. Då ska man alltså träffa någon ny som har haft en sambo som har haft en sambo som varit otrogen?;)

Jo vi har lagt locket på kan man ju säga. Ibland vill jag veta mer och sen inte. Jag vet ju egentligen inte hur jag kommer reagera och om jag kommer må bättre, det är ju ändå det som är tanken, att jag ska må bättre, efter en rensning.

Varför jag egentligen vill att min sambo ska prata om detta och svara på mina frågor är att han har kommit lindrigt undan, och jag vill inte att han ska komma undan så lätt, och livet bara går vidare som om inget har hänt. På sätt och vis, vill jag det också, för vem orkar egentligen älta?

Jag undrar, precis som TS om mitt liv skulle bli bättre utan honom? Så som TS skriver så mår hon ju fortfarande uppenbarligen inte bra efter 1,5 år, och hon går och tänker på detta. Jag tänker också så, att om man hämnar där efter 1,5 år, då är det kanske inte värt det.

Man kan ju inte slänga bort sitt liv på att må dåligt, men det är svårt, görsvårt!!       

Ahh har hamnat i en svacka igen. Han försöker säkert så gott han är kapabel till, och minsta lilla avvikelse från honom, och jag får samma känsla som dagarna innan och efter han berättade. Jag är 45 år och man kan tycka att några sms inte bör göra någon skillnad, men det gör det.

Ja processen är tung, verkligen. Enligt honom så "tänkte" han inte. Han är fantastiskt bra på att inte prata (inte med mej iaf) . Vissa gånger kan jag nästan säga rakt ut att jag behöver bekräftelse, att det är mej han vill ha, vill bo med osv. Han är inte direkt den övertygande typen.  Han har väldigt svårt att börja prata för egen maskin, och ställer jag ibland ja och nej frågor, eller lägger ord i hans mun, då blir det ju genast lite enklare för honom.

Får väl se hur länge någon av oss står ut i detta trassel.

Både och, jag vill veta, men endå inte, och självklart vill jag framåt. Men det är ju inte så lätt att göra det.
Varför vet jag ju redan. Vad han var ute efter egentligen var ju bekräftelse av någon som fanns där tillgänglig. Men visst, där finns det ju säkert en del att prata igenom.

Tecken på otrohet, ja, jag såg ju vissa underliga tecken innan, men kunde aldrig gissa att det var otrohetstecken.

Ordningen på upprördheten har varierat. I början var det mest att han pippat någon annan. Nu såhär lite senare är det ju sveket till 100%.   Den känslan är fruktansvärd. OM man verkligen älskar någon, så är man inte otrogen (i min värld då)

Jag nämde igår att jag har aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv, och skulle nästan känna för att åka bort och bara vara. Han sa ingenting.  Just nu är vi i en (dålig) fas där kommunikation hade suttit väldig bra....   

Jag pratade också med min man igår om att tiden från det att han erkände sin otrohet till nu idag, är det värsta jag varit med om men jag är så glad över att det gick bra för oss.  Min man svarade då att han är inte den som tänker bakåt utan det är glömt, passerat och avslutat. Han är också en person som man får dra orden ur, svarar endast på det jag frågar och inget mer.  Igår försökte jag fråga direkt till honom,  Hur mår du nu och hur känns det  nu ? Då svarar han , "bra", än du då? Han gick bakom ryggen på mig i 2 år. Jag förstod inte  vad det handlade om eftersom han döljde det väl med sin kollega.   Han berättade inte själv utan det var efter ett antal konfrontationer som han erkände. Han var ute efter bekräftelse och sex,   det var enkelt och tillgänligt och en som var intresserad.
För mig har det tagit precis 1 år att förstå och acceptera, första halvåret var hemsk känslomässigt, det är nu sista månaden som jag kan börja må bra igen och kan börja läka inombords.  Vi har fått det jäkligt bra ska jag säga, tyvärr på bekostnad av en otrohet.
Som många skriver, tilliten är och kan inte vara 100%
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Brrrr, två år är ju låååång tid!!!
Fast han erkände väl inte det självmant?  Kan tycka det är en ganska viktig del. Ahh vad lätt han gör det för sig tycker jag faktiskt, -inte tänker bakåt, glömt, passerat och avslutat. Enkelt för honom att säga....

Ja man får ju hoppas att ett år räcker, speciellt om man klarat sig dit utan att separera. Kan ju bli känslomässigt jobbigt att dra upp det gång på gång. Man kan ju förstå att dom som varit otrogna inte vill prata om det öht, dom har ju inte varit i våran sits.

Vad fick du veta om otroheten? Folk här pratar om när, hur, var, hur länge, när startade det, när slutade det, smskonversation, ställen, hur hon såg ut osv osv. Har du fått veta något om sånt. Vi är oxå tillsammans igen, men säker på honom är jag inte (än)

Men är glad för din skull att ni höll ihop och du är nöjd och glad.      

Till Persident,

Mina frågor har gått över till "varför det hände" Jag har fruktansvärt svårt att acceptera det som hänt. Det är verkligen så olikt honom att ens göra något sådant. Jag både litar på honom och inte. Sen känner jag att han skulle väl aldrig göra om det igen? Och utsätta mej för detta en gång till?? Därför känner jag att jag kan lite på honom lite mer hela tiden.

Jag har oxå bara hans version och jag frågade honom att, om jag ringde henne och frågade om allt gått till så som han sagt, om hon skulle säga likadant, och det antog han väl.... Ibland undrar jag vad jag gör kvar i förhållandet. Han valde ju att avsluta det, men inte jag?? Hur kan jag stanna i ett sånt här förhållande?

Mycke tanke kom med chocken, somna själv, vakna själv, åka på semester själv...låter trivialt, men det är ju lite vardagslivet man kommer sakna om det tog slut. Men givetvis skulle en annan värld öppna sig. 

Man undrar hur länge man kommer känna såhär? Han tror nog att jag mår bättre än vad jag gör, men jag tänker på det varje dag. Ska man ha det såhär, hur länge? Kanske lika bra att ta tjuren vid hornen och göra slut och bli singel så fort som möjligt, så kanske man har en chans att må bättre lite tidigare. Det är verkligen så, att man har inte samma känslor för honom längre.

Känns just nu att jag har honom tills jag inte orkar mer, han är en duktig kille och kan fixa det mesta, en "handyman" och det känns som om jag utnyttjar honom, fast jag har inte dåligt samvete för det alls. I mina ögon har han sjunkit väldigt lågt, och jag tycker väl om honom , men absolut inte som innan. Jag är med på boplats, så det känns lite som om man förbereder sig.  

Som det känns nu, så kommer jag inte orka inoilvera mej i ett riktigt förhållande igen, detta har tagit förmycket känslomässigt. Bara "leva livet" så fort man kommer på fötter, umgås med vänner och barn. Suck, om någon annan kunde bestämma för en.... (fast det har han ju egentligen redan gjort, det är bara jag som  lever i en lögn, och inte vågar ta steget och är trög seg)