läka efter otrohet

Nä, hade inte velat veta alla detaljer. Då hade jag gått sönder totalt. Jag lovar! Det räckte med att jag fick de som jag fick. Han vägrade trots att jag kom på dom direkt men jag hade sett tecken men blundat, det förstår jag nu långt efteråt.

Oj... 10 är en lång tid av en människas liv. Vet inte idag om det verkligen hade varit det rätta för oss. Om det hade varit rättvist, både för honom och för mig. Vi ville, jag det ska gudarna veta att vi ville. Jag hela tiden och han... ja, eftersom han ångrade sig så tror jag honom faktiskt men innerst inne så tror jag att han kände att det var något som gjorde att han var otrogen.

Ibland tänker jag att det var mitt fel. Att jag borde varit på det eller det andra sättet. Och ja, jag är kantstött så in i tusen. Tror ni det finns hopp för en som jag, som inte vill veta detaljerna att kunna bli hel ändå? Tror ni jag någonsin kommer att kunna lita på en man igen?

Hoppas det går bra för TS... lider med er och vet hur det känns.      

Ja. Vi gjorde det... :( 
Fast.. du, tror du det är bra om jag liksom börjar dra i det där gamla nu? Efter så många år? Och det är förresten inte alls säkert att han skulle vilja ha lust att berätta nu. För det ger honom ingenting. Han har gått vidare och jag med... tror jag.
Men såren, de finns kvar och de kommer nog aldrig att läka. Inte för min del. Inte ens om jag fick veta alltihop i detalj. Han skulle nog inte ens komma ihåg detaljer, det har gått många vatten under broarna sen dess. Han har hunnit med många tjejer efter mig.
Jag, bara två. Den första var ett destruktivt förhållande... det andra, som ur askan in i elden.. :(  

Ja, du har så rätt så. Men vet du... jag har skrivit och ja, jag skrev ned med detsamma faktiskt. Duvet, jag är en sån där som skriver och skriver, vet inte hur jag skulle ha klarat mig om jag inte hade det. Och rotade faktiskt fram det jag skrev då, bara för att kolla hur jag tolkade mina texter från då nu, liksom. Blev förvånad. Den flickan som skrivit det var en människa som verkligen var så sårad. Det var ledsamt att läsa. Och jag kunde känna att många av de tankarna jag hade då är faktiskt försvunna.

Usch ja. Ur askan i elden.. bara ett ordspråk. Det var väl inte riktigt så jag menade och det låter mer tragiskt än vad det är. Jag vet dock varför jag hamnar i dessa förhållanden som inte varit bra. Det är något jag måste jobba med men vet inte riktigt hur jag ska göra bara. Har provat att gå och prata med terapeuft (eh.. stavas?) men det leder ingenstans. Kan inte öppna mig. Det är som om det är ett lås till det som jag inte kan prata om, jag vet var nyckeln är men når den inte... förstår du hur jag menar?

Ja, där har du verkligen rätt också. Såren läker bättre om jag bara kunde se mer av verkligheten. Det är bara så hiskeligt svårt att våga ta av sig de där skygglapparna. Fattar inte varför?

Tror inte de här otrohetsaffärerna jag råkade bli utsatt för har så mycket med mina skygglappar att göra. Jo, förresten just när det hände hade det det. För egentligen visste jag men valde att inte se. Men när det blev så uppenbart att det bara inte gick att inte se.. så var jag tvungen att ta itu med just det då.

Fast idag har vi som sagt ett bra förhållande (nä, vi är ju inte ihop;) men vi är vänner. Det har tagit sina år men det måste det nog göra i många fall. Många upp och nedgångar där har det väl varit, eftersom vi har barn och båda två tog det nog väldigt hårt faktiskt. Det gör ont att såra också. Särskilt om det är någon man tycker om/har tyckt mycket om, tror jag.

Så... mitt stora dilemma just nu är hur i hela fridens namn jag ska kunna gå vidare med mig själv. För att göra saken lite klarare så kan jag säga att jag var ett av alla de många barn här i världen som hade föräldrar som skilde sig. Och jag kan säga att det kan sätta djupare sår än om man råkar ut för det som vuxen. Nu vill jag absolut inte förringa någons känslor, vet hur det är det också men man är ändå vuxen. Ett litet barn kan inte förstå och det kan vi vuxna behandla på olika sätt när det det sker hemskheter. Då, när jag var liten var det på "modet" el vad man säger att inte säga något till barnet. Alltså, man skulle inte dra in barnet i de vuxnas vara eller icke vara. Det gjorde att jag aldrig förstod och jag gör det inte heller idag. Det är som om jag, varje ggn jag försöker reda i det där... liksom inte kan komma ur mitt dåvarande "barna-tänk".

Trasslar jag ihop allt för dig/er här nu? Sorry... kände bara att det var skönt att dela. När man kan vara anonym.. och så. 

Jo, kan hålla med. Det är jättejobbigt men det är också väldigt känsligt ämne för ens partner kan hävda att du är misstänksam och så orolig hela tiden för att hen ska vara otrogen så du tillslut nästan går på att det är så själv. Men jo, tycker nog man ska gå på magkänslan om man känner att något inte stämmer. Det är en gnagande känsla och om inte partnern berättar, trots att du sagt att det är ok men du märker ändå (det kan handla om små, små saker) som gör att du förstår, så kan det knäcka förhållandet också.

I slutänden är det alltid bättre att få veta det av partnern själv än att få höra det av andra. Sedan kommer undran om hur många som visste? Och inget har sagts till dig? Var du den sista som fick veta?

Svåra känslor...