Inlägg från: persident |Visa alla inlägg
  • persident

    läka efter otrohet

    Anonym (100% ?) skrev 2013-09-11 12:57:11 följande:
    Både och, jag vill veta, men endå inte, och självklart vill jag framåt. Men det är ju inte så lätt att göra det.
    Varför vet jag ju redan. Vad han var ute efter egentligen var ju bekräftelse av någon som fanns där tillgänglig. Men visst, där finns det ju säkert en del att prata igenom.

    Tecken på otrohet, ja, jag såg ju vissa underliga tecken innan, men kunde aldrig gissa att det var otrohetstecken.

    Ordningen på upprördheten har varierat. I början var det mest att han pippat någon annan. Nu såhär lite senare är det ju sveket till 100%.   Den känslan är fruktansvärd. OM man verkligen älskar någon, så är man inte otrogen (i min värld då)

    Jag nämde igår att jag har aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv, och skulle nästan känna för att åka bort och bara vara. Han sa ingenting.  Just nu är vi i en (dålig) fas där kommunikation hade suttit väldig bra....   

    Jag pratade också med min man igår om att tiden från det att han erkände sin otrohet till nu idag, är det värsta jag varit med om men jag är så glad över att det gick bra för oss.  Min man svarade då att han är inte den som tänker bakåt utan det är glömt, passerat och avslutat.
    Han är också en person som man får dra orden ur, svarar endast på det jag frågar och inget mer.  Igår försökte jag fråga direkt till honom,  Hur mår du nu och hur känns det  nu ? Då svarar han , "bra", än du då? 
    Han gick bakom ryggen på mig i 2 år. Jag förstod inte  vad det handlade om eftersom han döljde det väl med sin kollega.   Han berättade inte själv utan det var efter ett antal konfrontationer som han erkände.
    Han var ute efter bekräftelse och sex,   det var enkelt och tillgänligt och en som var intresserad.

    För mig har det tagit precis 1 år att förstå och acceptera, första halvåret var hemsk känslomässigt, det är nu sista månaden som jag kan börja må bra igen och kan börja läka inombords.  Vi har fått det jäkligt bra ska jag säga, tyvärr på bekostnad av en otrohet. 

    Som många skriver, tilliten är och kan inte vara 100%.


  • persident
    persident skrev 2013-09-11 17:01:33 följande:

    Vad märkligt svaret och inlägget blev från mig till  Anonym 100%.  Mitt börjar med " jag pratade också med min man igår och framåt..
  • persident

    Till Anonym 100%?
    Om min man erkände självmant?  
    Han erkände sedan jag frågat, konfronterat och "ställde honom mot hväggen" men han kom inte och berättade  självmant att han hade en affär bakom min rygg.  Han svarade att det hade varit men är ngt nu, att  han avslutat  ½ år tidigare, för att vi -han och jag hade fått det bättre och ville inte berätta för mig för att inte såra i onödan.
    Han har inte visat någon ånger men sagt att han skäms för vad han gjort.

    Vad fick jag veta om otroheten?
    Han har inte berättat något självmant utan jag har frågat och han svarat med korta svar, bara på de frågor jag ställde, inget utöver.

    Mina frågor  var och är fokus på varför det hände, hur gör vi,  vad vill du, vad vill jag och hur ska vi göra för att inte råka ut för det igen. Jag frågade  när det började och slutade, antal gånger men inte smaskiga detaljer.
     
    Jag har min mans version som han berättat för mig,  jag har läst några mail från andra dem emellan om hur, när det blev avslutat, så det finns två versioner   Jag har inte kontaktat den andra för då får jag ytterligare en  version och så är karusellen igång igen och det vet jag inte om jag orkar med.

    Tack för att du är glad för min skull,  Du får gärna skriva mer om du vill, till mig om du vill det.
    Jag hoppas tillbaka till dig att det går bra för dig/er. Som sagt det tar tid och tilliten är skadad för alltid.

  • persident

    Haskel, som alltid kloka inlägg fast jag förstår inte riktigt +-0 men din grundfråga, den förstår jag och håller med.  Jag svarar utifrån att vara den bedragna frun och som jag tolkar definitionen.

    Jag har alltid betraktat  min man som ett +, en trygghet, då otrohet inte var ngt han sysslade med, som han sade.
    Med åren, barnen fick egna intressen, skola, obb, så blev vi som makar väl då 0 för varandra. Han fick inte uppmärksamhet utan flydde till en annan kvinna, jag blev tyst, gick undan eftersom jag kände att ngt inte stämde men min tro till honon, hans tidigare inställning och att han nekade till ngt  bakom min rygg, var ändå att han var ett +. När han till slut erkände så blev han ett stort -.  Han som människa sjönk i mina ögon, hur han kunde  nedgradera mig som människa.

    Jag har grundtanken och inställningen att trohet mot varandra som par är en självklarhet men man ska inte ta varandra för givna, det har jag fått lära mig.  Vi har blivit  ett + för varandra men tyvärr med erfarenhet av otrohet .

  • persident
    Elovil skrev 2013-09-15 19:24:46 följande:
    Är det inte skillnad på otrohet och otrohet?

    Längre tid med känslor gentemot kortare tid med sex i fokus?

    Jag har förlåtit. Efter tio år gick det sönder. Till viss del för att tilliten aldrig blev hel. Ångrar att jag inte gick direkt.

    Jag tycker att det absolut är skillnad på otrohet och otrohet.  Om någon pussas/kramas kan inte vara så hemskt, kan jag tycka, gränsen känns vid samlag och planerad otrohet men man tycker väl att sitt fall är det värsta.  Min man bedrog mig under flera år med en kollega till honom, betydligt yngre, medveten om att han har familj och har umgåtts med våra "barn". Det är känslomässigt så hemskt  tungt, att läka. Hela familjen drabbas. Jag skulle kanske läka fortare om det varit en gång på krogen och om han hade ångrat sig.

    Jag tror att det tar längre tid med känslorna än kortare med enbart sex i fokus.
    Du är stark som har förlåtit, tråkigt att det inte gick ändå. Jag har inte förlåtit, aldrig et som. 
    Jag har inte gått och det ångrar jag inte eftersom vi har fått det så bra trots allt.
Svar på tråden läka efter otrohet