Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

Oj, säger jag, det skär i hjärtat att läsa  denna tråd. Jag tänker på alla som önskar barn men inte lyckas, jag har varit på den sidan också och vet hur det är. Nu har jag tre barn, varav ett är bokstavsbarn. Det är inte lätt när det blir så svårt att man önskar att barnet kunde försvinna, och speciellt när man kämpat för att kunna få barn, då är känslorna helt förbjudna. Så jag förstår TS, också.
Barnen är mitt liv, jag skulle aldrig aldrig överge någon av dem och jag tar strid mot vad som helst som hotar mina barns välbefinnande. Med det betyder inte att det alltid är en dans på rosor, det kan vara mycket blod, svett å tårar att uppfostra barn. Man kan behöva hjälp, och det är ens skyldighet att se till att ta emot hjälp!
Som förälder har du ansvar för inte bara dej själv utan för en annan människa. Om du inte själv mår bra så mår inte heller ditt barn bra. Hela TS utstrålar hopplöshet och frustration, sådant känner barn på sej. Det kan påverka både sömn och aptit, tro mej!
Se till att få en ev. diagnos på barnet och rätt stöd i föräldrarollen till just den sortens barn, och så någon att prata med själv om dej och ditt liv. Gå med i föräldragrupp/mammagrupp, sådana du kan umgås med tillsammans med barnet. Accepterar att livet går vidare, vänner som inte bildar familj själva växer man ifrån när man får barn, skaffa nya vänner! Kanske hittar ni varandra på nytt när någon plötsligt blir  med barn...
Var är farföräldrarna? finns de? och mormoderns roll? Kan inte hon komma hem till er och sköta barnet så att ni får egen tid?  
Hur kroppen förändras efter barnafödande tror jag inte att man tar så hårt bara man hittar lycka i kärleken mellan mor och barn, det är där lösningen finns...Du har fått många goda råd av trådens läsare, följ dem, och Lycka till TS!