Du måste försöka få avlastning.
Sådär kan man inte ha det.
Egen tid till att träna och ta hand om dig själv!
Har en kompis som tar en "mammasemester" varje år, åker ensam till något trevligt hotell i Sverige och bara vilar upp sig med avstängd telefon... Det ska jag införa när min son blir större.
"If mama ain't happy, ain't nobody happy!" Det är bäst för din man att han ser till att du mår bra och njuter av livet!
Tyvärr tror jag att många föräldrar (särskilt mammor) målar upp sitt liv som lite bättre än det kanske är och då får barnlösa en vrångbild av hur det kommer att bli när bebisen kommer.
Jag hade lite tur att jag var "gammal" när jag blev mamma och hade tagit hand om syskonbarn och kompisars barn i årtionden innan jag själv fick barn, så jag hade en realistisk bild av det hela.
Vi mammor måste våga vara mer ärliga om hur det kan vara ibland när man tycker att det är jobbigt (och för dens skull inte glömma bort att berätta om det fina och roliga också, förstås).
Det ÄR en prövning att bli förälder, en prövning för förhållandet såväl som i föräldrarollen. Har man en stöttande partner så kan man ta sig igenom de första åren relativt oskadd, men annars får man kräva att få hjälp och att få avlastning, att få ta hand om sig själv några timmar varje vecka. Man blir inte människa annars.
Och man får vara svag och liten ibland, ingen kan vara super-mom dygnet runt, året runt.