Har läst lite mer i tråden nu och jag känner verkligen med dig, ts!
Det skulle kunna vara jag som skrev din trådstart för 18 år sedan.
Att prata med bvc och bli bortviftad/förminskad är oerhört tärande och får bara en att känna sig ännu mer kass. Att höra och se andra föräldrar säga att baaaarn är så uuunderbaaara och de är liiivets meeening! är oerhört provocerande, eftersom det får en att känna sig som den uslaste föräldern i världen.
Att inte få sova är en klassisk tortyrmetod!
Att pappan inte vaknar förrän du varit vaken sen första pip och barnet stissat upp sig är inte mycket att göra nåt åt, annat än att avlägsna sig själv fysiskt från hemmet, och det är inte alltid så lätt genomförbart. Finns det någon du skulle kunna få sova hos nån helg i månaden?
Jag minns att jag under denna tid var svårt avundsjuk på separerade par som fick barnfritt varannan vecka....Oh förbjudna tanke! Men så var det...
Min enda tröst är att det faktiskt går över, om ditt barn inte är överaktivt eller har nån diagnos eller så. Det KAN vara ett helvete även med ett "normalstört" barn. 2,5åringar är i en liga för sig...
Om du kan, sov borta ett par nätter i månaden. Skit i vad folk tycker, det är din överlevnad och din psykiska hälsa som står på spel här. Du måste få sova! Och pappan måste ha hand om barnet ensam några nätter, för att eventuellt trigga igång pappavaknaknappen, om det går.
Och ha som mantra: "Barnet kommer att växa upp, detta varar inte för evigt!" Jag trodde att mitt liv var ett evigt grådask när mitt barn var litet, jag kunde liksom inte se att han nånsin skulle växa upp och bli självgående. Men det gör de ju, de blir äldre hela tiden. Plötsligt är de vuxna och man har en bästa vän!
Fast jag skulle aldrig, aldrig göra om det.
Jag har dock lovat min son att om han blir pappa, så ska jag passa deras bebis så att de får sova (om de vill förstås), så att de inte behöver ha det som jag hade det. Jag ser nästan fram emot det faktiskt! :)
Kram!
kramar!
