Anonym (Sömnstrul) skrev 2013-09-04 15:36:43 följande:
Lätt att säga nu. Jag var fullt beredd på att livet skulle ändra sig totalt när vi fick barn. Att inget skulle bli som vanligt men trots det sitter jag nu 3,5 år senare och kämpar rejält för att lappa ihop vårt förhållande. Jag fick en helvetesgraviditet och i efterhand kan jag säga att jag blev deprimerad av att vara gravid men ingen i vården frågade någonsin hur jag mådde. Efter förlossningen fick vi ett ljuvligt litet knytet som inte sov, hade kolik och kräktes konstant. Det sista var reflux men inget som BVC inte tyckte var normalt och jag var en trött, rädd och deprimerad förstagångsmamma som trodde dem. Jag önskar att jag hade haft orken att stå på mig, sonen kunde kaskadkräkas över tio gånger på en dag och då menar jag verkligen kaskad. Hela han, hela mig och allt som var i närheten såsom soffa, vagn, babyskydd... Katten blev också kräkt på. Jag kan nu säga att min depression blev värre efter jag fått barn men återigen fångade ingen i vården upp mig trots att BVC faktiskt ska titta efter det. Vi fick en värdelös lapp att fylla i som jag självklart ljög på. Jag menar jag tyckte att jag minsann skulle bli den perfekta mamman. Som inte fick sova på över 2,5 år, som inte vågade be om hjälp för då var jag en dålig mamma, som bakade allt bröd själv, lagade all barnmat själv. Jag märkte aldrig depressionen och sambon fångade inte heller upp men det är inte konstigt. Den stackarn tvingades leva med det varje dag. Jag älskar mitt barn och han är en härlig 3 åring med en satans vilja och temperament och han är mitt allt. Men nu först inser jag att få barn inte var en dans på rosor och nästan tre års konstant sömnbrist kan knäcka vem som. Det blir inga fler barn för oss. Aldrig. Nu ska vi läka, hitta tillbaka till varandra och njuta av det barn vi har men vägen tillbaka är lång och inte enkel. Och då hade vi varit ihop länge innan vi skaffade ban och vi var trygga i varandra och klarade allt tillsammans.
Du kan ju räkna upp vad du vill,men att säga att jag som längtat efter barn i 27 år och försökt i 7 år med alla medel och är beredd att gå hur långt som helst för att få barn
skulle
ångra mig är ju bara patetiskt!! Vårt liv är helt meningslöst just nu p.g.a barnlösheten,vi
vill ju att det ska ändras radikalt ju! Mer deprimerad än av att vara ofrivilligt barnlös går inte vara. Om jag hade ett barn vilket som skulle livet ha mening,jag skulle ha orsak att kliva upp,vi kunde ha ett socialt liv igen,jag kunde se gravida utan att vilja spy,vi kunde umgås med släkten,kort sagt
allt i vårt liv skulle förbättras! Det är jättekort tid sett i det stora hela man har bebisar som skriker,kräks och är "jobbiga",jag tar hellre det än det absoluta helvete utan mening jag lever i nu...
Jag vet att jag aldrig skulle tänka en sekund att det inte varit värt att få barnen! Men det är mycket vanligt att de som ångrar sina barn vill föra över det på vi som inte kan få några och har kämpat i åratal. Vad man nu tror sig vinna på det,jag lär ju inte sluta försöka få barn direkt och de lär ju inte uppskatta barnen mer av deras eviga klagovisor.