Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

Du kan ju räkna upp vad du vill,men att säga att jag som längtat efter barn i 27 år och försökt i 7 år med alla medel och är beredd att gå hur långt som helst för att få barn
skulle ångra mig är ju bara patetiskt!! Vårt liv är helt meningslöst just nu p.g.a barnlösheten,vi vill  ju att det ska ändras radikalt ju! Mer deprimerad än av att vara ofrivilligt barnlös går inte vara. Om jag hade ett barn vilket som skulle livet ha mening,jag skulle ha orsak att kliva upp,vi kunde ha ett socialt liv igen,jag kunde se gravida utan att vilja spy,vi kunde umgås med släkten,kort sagt allt i vårt liv skulle förbättras! Det är jättekort tid sett i det stora hela man har bebisar som skriker,kräks och är "jobbiga",jag tar hellre det än det absoluta helvete utan mening jag lever i nu...

Hon påstod att jag skulle ångra mig vilket visar att hon har noll koll på vad ofrivillig barnlöshet innebär. Jag vet att bebisar kan vara "jobbiga",men alternativet är att ta livet av sig så då tar jag den "jobbiga" tiden rakt av. Om vårt/våra barn ens kommer upplevas jobbiga,bara att vakna och veta att livet har en mening  är ju värt hur mycket som helst!  Jag vet att jag aldrig skulle tänka en sekund att det inte varit värt att få barnen! Men det är mycket vanligt att de som ångrar sina barn vill föra över det på vi som inte kan få några och har kämpat i åratal. Vad man nu tror sig vinna på det,jag lär ju inte sluta försöka få barn direkt och de lär ju inte uppskatta barnen mer av deras eviga klagovisor.

Men lägg av Har två barn (och försöker få till ett tredje) och jag känner inte igen något av det du skriver! Tycker det är väldigt elakt att måla upp något skräckscenario för föräldrar som kanske tvivlar eller är oroliga. Jag tror inte det är barnet i sig som är problemet för dig utan din självkänsla och relation! Visst ser min mage och mina bröst int ut som innan, men det skulle de inte gjort om 40 år ändå oavsett om jag fått barn. Relationen är så bra den kan bli, vi myser, har sex, planerar bröllop och hela livet är bara såsär fantastiskt! Barnen vill vara hos oss mycket, och jag älskar att få vara mycket med dem! Människor är olika, jag rekommenderar att skaffa barn (om man har en bra stabil relation!) och känner inte alls igen det du beskriver i din ts! Tips ts. Kontakta kommunen och be om avlastningsfamilj om ni inte har släktingar som kan ställa upp, du verkar behöva komma bort lite, kanske även prata med någon.

Har läst alla inlägg, men har inte haft möjlighet att svara förrän nu. Kommer inte svara på alla inlägg, det hade tagit alldeles för lång tid. Tack för era åsikter iallafall och era tips. Vi skall till BVC på 2,5 års kontroll i oktober och ska ta upp saken då igen. Jag förstår att ALLA föräldrar inte känner som jag och det är väl tur det. Hör väl till en minoritet, men vi finns! Jag längtade också väldigt mycket efter barn, tänkte att jag var förberedd och medveten om att livet skulle bli helt annorlunda (mindre sömn, mindre egentid osv osv). Har aldrig heller varit en person som rest mycket eller festat, inte min grej alls och det är inte heller det jag saknar. Men man KAN inte förbereda sig för hur det är att inte få sova på över 2 år! Det är omöjligt att veta innan hur man reagerar på det. Jag tycker inte det är mer än rätt att personer som vill skaffa barn ska få veta att man kan må skit och att saker kan vara extremt jobbiga och att man FÅR känna så. Även om det verkar som att alla andra bubblar av glädje konstant. Det var någon som undrade varför jag inte kan ta med barnet och umgås med folk och det är för att barnet är ÖVERALLT, HELA TIDEN. Vilket innebär att jag får jaga hela tiden för att inte saker ska gå sönder. Jag blir helt slut och kan inte umgås eftersom det är konstant barnjagande. Folk blir väl trötta av det med eftersom dom slutar bjuda hem oss.... Nu ska jag komma iväg och träna lite och få lite andrum. Så kommer jag läsa mer sen om jag har tid och ork och svara mer..