Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

Lätt att säga nu. Jag var fullt beredd på att livet skulle ändra sig totalt när vi fick barn. Att inget skulle bli som vanligt men trots det sitter jag nu 3,5 år senare och kämpar rejält för att lappa ihop vårt förhållande. Jag fick en helvetesgraviditet och i efterhand kan jag säga att jag blev deprimerad av att vara gravid men ingen i vården frågade någonsin hur jag mådde. Efter förlossningen fick vi ett ljuvligt litet knytet som inte sov, hade kolik och kräktes konstant. Det sista var reflux men inget som BVC inte tyckte var normalt och jag var en trött, rädd och deprimerad förstagångsmamma som trodde dem. Jag önskar att jag hade haft orken att stå på mig, sonen kunde kaskadkräkas över tio gånger på en dag och då menar jag verkligen kaskad. Hela han, hela mig och allt som var i närheten såsom soffa, vagn, babyskydd... Katten blev också kräkt på. Jag kan nu säga att min depression blev värre efter jag fått barn men återigen fångade ingen i vården upp mig trots att BVC faktiskt ska titta efter det. Vi fick en värdelös lapp att fylla i som jag självklart ljög på. Jag menar jag tyckte att jag minsann skulle bli den perfekta mamman. Som inte fick sova på över 2,5 år, som inte vågade be om hjälp för då var jag en dålig mamma, som bakade allt bröd själv, lagade all barnmat själv. Jag märkte aldrig depressionen och sambon fångade inte heller upp men det är inte konstigt. Den stackarn tvingades leva med det varje dag. Jag älskar mitt barn och han är en härlig 3 åring med en satans vilja och temperament och han är mitt allt. Men nu först inser jag att få barn inte var en dans på rosor och nästan tre års konstant sömnbrist kan knäcka vem som. Det blir inga fler barn för oss. Aldrig. Nu ska vi läka, hitta tillbaka till varandra och njuta av det barn vi har men vägen tillbaka är lång och inte enkel. Och då hade vi varit ihop länge innan vi skaffade ban och vi var trygga i varandra och klarade allt tillsammans.

Jag skrev ingenstans att du skulle ångra dina ev barn, jag skrev att även om ett barn är väntat och älskat och trots att man är förberedd kan livet som förälder var helt enorm jobbigt. Ett barn behöver inte alls betyda lösningen på allt. Vi fick inget socialt liv alls eftersom vi inte orkade med ett när vårt barn aldrig sov och våra vänner och vår släkt hade svårt att förstå hur utmattande det kan vara att aldrig aldrig få sova. Alla andras barn sov gott om nätterna. Alla andras barn kräktes bara såna där små kräkningar som en dregelhaklapp fångade upp. Alla andras barn...

Jag påstod aldrig att hon skulle ångra sitt barn jag skrev att även om ett barn är älskat och väntat och även om man ställt in sig på att livet förändras helt kan det vara skitjobbigt om man har en helvetesgraviditet som resulterar i depression som missas av vården, får ett barn som inte sover förrän han är 2,5 år (då menar jag vaknar mellan 10-15 ggr på en natt), kolik, kaskadkräkas upp till tio gå ger per dag och BVC totalmissar den deprimerade modern. Då ska man var glad att man ens har ett förhållande kvar att försöka lappa ihop. Ett barn kan göra mycket men att tro att man helt plötsligt kommer bli social och må fantastiskt mycket bättre bara för man får ett efterlängtat barn kan bli för mycket med. Jag älskar mitt barn mer än något annat och har aldrig ångrat honom men jag kommer eller aldrig att skaffa fler barn, någonsin.

Våga be om avlastning. Att inte få sova är ett helvete, vi har gått igenom flera år men det har kostat på oss. Vårt barn kunde vakna 10-15 gånger på en att, eller vara vaken i några timmar mitt i natten och ändå gå upp mellan 4 och 6 på morgonen. Ju mindre han sov desto grinigare var han under dagen. Och det här hände i stort sett varje natt. Under hans första 2,5 år sov han bara hela natten en handfull gånger. Därtill tappade vi det mesta sociala umgänget eftersom han hade svårt att somna borta och om han somnade vaknade han garanterat är vi skulle lyfta över honom i sängen och kunde då vara vaken fram till 3-4 på morgonen för att somna och sova någon timme och sen var det morgon igen. Jag gick stan in i en vägg och in depression fick mig att vilja vara den perfekta mamman så jag fixade allt fast jag inte orkade. Tyvärr hade vår omgivning svårt att förstå varför vi blev så rutinbundna men ingen hade ett barn som sov så dåligt. De försökte jämföra med sitt lilla barn som kanske sov en dålig natt varannan vecka och då var det inte så farligt. Ingen fattade hur det var att ha det natt efter natt efter natt efter natt. Vi pratade med BVC men de reagerade aldrig och tyckte allt var så normalt för han växte som han skulle och var en mysig Olle. Jo han var supermysig och jättegullig men superjobbig med.

Olle? Haha kille ska det ju stå!