Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

Detta kunde varit jag/vi.

Min son har en "nästan diagnos", för undersökningen blev inte fullgjord, nytt försök om ett år. Jag hade knappt vänner innan (och haft bristningar och öngbröst till knäna sen jag var 15-16) så jag "förlorade" inte så mycket på det. Min livräddning var min mammagrupp. Min lilla terrorist var enbart nöjd när det hände saker, vilket gjorde att vi var mycket på farten. Livet är helt enkelt drägligare så. Han blir 4 i november och det är ett konstant punktmarkerande om vi är borta. Men vi har ett enormt bra stödnätverk och det är en mental livräddare! Lämna sonen hos morfar! En natt varannan månad överlever gubben utan sömn! Min mamma tog min son en natt i vekan när min man var borta, för som hon sa, hon får ju sova ostörd övriga nätter. Även svärföräldrarna har ställt upp enormt. Detta gör att hos dem vet han vad som gäller och det är tryggt att vara och lämna honom där.

Prata med förskolan! Hör vad de tycker, och be dem sedan om hjälp att få BVC att ge en remiss till BUP. Vi har fått sånt nderbart stöd i år föräldraroll från dem, vi hamnade dit första ången när sonen var 15 månader för att föreståndaren ville att BUP skulle tvinga oss att byta vårdplats. Gick inte så bra för henne, BUP stödde oss och det gjorde enormt mycket att få bekräftat att man gjorde allt "rätt" och det endå inte funkade.

Vill du prata närmare, fråga, eller något, så kan du skicka ett privat meddelande här, eller lägga en kommentar någonstanns i bloggen med en anonym mailadress om du vill vara helt anonym.

Tagga ner lite. Jag har personligen gått igenom 8 år av ofrivillig barnlöshet innan jag fick mitt monster, och det enda som skiljer mig från TS är ett fungerande stödnätverk. Bara för att man längtat, hoppats och kämpar så betyder det inte att man är starkare på andra sidan. Och jag vågar påstå att det ofrivilligt barnlösa helvetet var enklar psykiskt, för det finns ingen som skäller på dig och ger dig dåligt samvete för att du inte kan få barn, men väldigt många som är beredda att slå ner en i skoskaften om man inte tycker om att leva med sitt barn. Du skriver att ett barn skulle ge dig orsak att stiga upp, kan du nu bara försöka tänka tanken att TS inte sover hela nätter och hennes barn är orsaken att hon knappt orkar upp. Så mycket förändras, inte bara för att det finns ett barn, utan även på insidan. Jag fick en chock när jag insåg hur extremt skör jag var i min mammaroll, och även att det fanns dagar när jag var redo att gå min väg och aldrig komma igen, fast jag hade längtat och kämpat så. Man vet aldrig hur man kommer känna i en situation man inte varit i, och jag hoppas verkligen du slipper uppleva livet med ett extremt krävande barn

Jag har då 7-8år som ofrivilligt barnlös i bagaget innan sonen anlände, och har haft en vardag som liknat din i stort sett. Skillnaden är att jag har ett fungerande stödnätverk, och att jag går på alla sociala grejjer. Japp, jag får springa/jaga ihjäl mig, det är världskrig (men det har vi ju hemma med) men fördelen med lite större tillställningar är att oavsett vart man råkar hamna i jakten på barnet, finns oftast någon att växla några ord med. Jag tror i grund och botten att det handlar inte om att älska sitt barn för mycket eller för lite, utan om att intetycka om situationen, inte tycka om barnets handlingar. Jag blir väldigt förvånad att så många uttrycker att "det är bara att uppfostra barnet", för i min omgivning tycker många att vi är för stränga och har för hårda regler (vi försöker ofta förebygga problem) men det verkar de glömma få fort sonen får ett "anfall". Då är vi minsann för slappa och mesiga och ger med oss... Eh, okej... Jag älskar min son, med hela min skapelse, men jag älskar inte vår vardag tillsammans. Fördelen med detta är, att när det från ingentanns kommer en underbar, lugn och trevlig dag, så kan man njuta av den. Jag kan gå på stan och skratta av lycka för att min son går snällt brevid mig och håller mig i handen (istället för att jag bär på ett monster som gallskriker, jag har dokumenterad hörselskada pga honom, slår och sparkar så att jag känner mig ordentligt misshandlad när vi kommer fram) och det inns inget härligare. Jag trodde ock inte det någonsinn skulle hända, och jag sökte någon form av tröst i att veta att inget jag kunde göra/gjort tidigare i livet hade påverkat hans beteende. Jag har alltid varit öppen med hur jobbigt det är, och har därför sluppit den stora skuldbördan, för jag har känt att andra inte dömt mig för att jag inte kunnat poducera ett parn om nte passr i mallen.