Kremering???

Jag vill få henne kremerad men inte gravsatt eller utspridd på någon minneslund utan vi vill själva hantera askan isåfall.. 

Hon är fortfarande på rättsmedicin - sist jag talade med patologen inväntade de ännu resultat ifrån kemiproverna från Linköping. Hon är ännu inte kremerad. 
Min man vill inte att hon blir begraven, han föredrar alltså kremering. Jag håller med i och med att det inte finns någonstans i världen där jag känner mig trygg/hemma nog att lämna henne. Vill inte att hennes aska ska vara knutna till en geografisk plats dit jag kanske inte ens kommer eller ens vill återvända till. Vi vill isåfall hantera askan på egen hand eller sprida ut den på en vacker plats etc. 
Spelar inte så stor roll jag vill bara att det inte blir någon fast knutpunkt dit man förväntas återvända för att minnas/hedra henne eller whatever.

Ok, jag började äntligen komma fram till närmare information gällande det. 
Sprida den i naturen, eventuellt sjösätta den.
Vi får väl söka tillståndet. Men det känns som en självklarhet för mig att man ska kunna få behålla askan om man så vill det? Eller?  

Jo, jag förstod det. Jag bara funderar över vad orsaken till just de bestämmelserna är.
Har du själv erfarenhet? Är bara nyfiken.. 

Hmm... Jag har ju inte dött av sorg som man förväntade sig. Tyvärr.. Men har ju min stora tjej.

Vi har flyttat också och jag har haft strul med internet o ekonomin och inte orkat vara online så regelbundet.

Minns inte vilken firma vi anlitade, men har papprena någonstans. Allt som allt betalade vi 4000 och vi fick som ungt par med låg inkomst lägsta avgiften. Vilket var jättesnällt av kvnnan som skötte det hela. Det var en liten begravningsbyå. Hon hade börjat i branchen efter tsunamin, om hon var där vid katastrofen eller åkte dit som volontär vet jag inte. Men hon var jättbra. Hon sköter överklagan också om att vi ska få sprida askan. Än så länge ligger hon i sin urna. Har inte sett henne sen jag lämnade henne vid krematoriet i sin lilla kista. Hennes stora syster målade hela kistan o pyntade med klistermärken - vi skrev alla något på den..

SÅ var det med det. Hon hör väl av sig. Minns inte vad hon heter ens.. Jag tänker på min bebis iblnad bara men orkar inte för det gör mig så förtvivlad..

Det är ganska bra......och det lär bli bättre. Men jag förtärs av saknaden. Jag tror den kan linras av ett till barn. Men skräcken - orkar jag? Vågar jag utsätta min stora dotter för att förlora ännu ett. Men jag ser ingen annan utväg. Hon kommer aldrig kunna bli ersatt - det är inte ens något jag hade velat. Men jag vill ha barn, var så inställd på det och förlorade det jag levde för ...

Vi separerade. Vi hade redan gjort slut då jag var i åttånde månaden. Men vi fann tillbaka till varandra på BB då han kom till sitt första barns födelse och tog hand om oss bägge och hjälpte till. Vi var särbo under hela vårt barns liv - men han spenderade minstv 3 dagar i veckan med oss och första två veckorna var han med henne hela tiden.

Men sen blev det för outhärdligt.