Kremering???

Vi valde att lägga våran son i minneslund. Då kremeras man ju per automatik.

Man behöver inte heller ha begravning etc bara att säga till på begravingsbyrån. Det är lag på begravning av något slag efter v 28 ( osäker på veckan men iaf runt 28 i grav) men man behöver inte ordna med det. Det kommer ett brev om datum osv då urnan är i minneslunden.

Beklagar sorgen.

Jag vill få henne kremerad men inte gravsatt eller utspridd på någon minneslund utan vi vill själva hantera askan isåfall.. 

Aha oki då missförstod jag. Ja jag vet inte vart man söker tillstånd om sådant. Tyvärr. Hoppas det löser sig. Men vem är det som har er dotters aska ??? Hör de av sig från begravingsbyrån?? Eller har hon gått från sjukhuset till obduktionen direkt ??? va sa de som tog hand om er dotter att ni skulle vända er sen efter obduktionen ??? Ni fick inte prata med nån kurator som kan hjälpa er???

Hon är fortfarande på rättsmedicin - sist jag talade med patologen inväntade de ännu resultat ifrån kemiproverna från Linköping. Hon är ännu inte kremerad. 
Min man vill inte att hon blir begraven, han föredrar alltså kremering. Jag håller med i och med att det inte finns någonstans i världen där jag känner mig trygg/hemma nog att lämna henne. Vill inte att hennes aska ska vara knutna till en geografisk plats dit jag kanske inte ens kommer eller ens vill återvända till. Vi vill isåfall hantera askan på egen hand eller sprida ut den på en vacker plats etc. 
Spelar inte så stor roll jag vill bara att det inte blir någon fast knutpunkt dit man förväntas återvända för att minnas/hedra henne eller whatever.

Hur vill du hantera askan? 

 Om ni vill sprida askan måste ni söka tillstånd av länstyrelsen.

 

Ok, jag började äntligen komma fram till närmare information gällande det. 
Sprida den i naturen, eventuellt sjösätta den.
Vi får väl söka tillståndet. Men det känns som en självklarhet för mig att man ska kunna få behålla askan om man så vill det? Eller?  

Jo, jag förstod det. Jag bara funderar över vad orsaken till just de bestämmelserna är.
Har du själv erfarenhet? Är bara nyfiken.. 

Jag förstår precis va du menar med att lämna ifrån sig. Men vi valde minneslund eftersom vi inte ville ha ett dåligt samvete som pickar i nacken varje gång man inte har tid att gå till graven. Tänkte oxå att om 20 år då är han ju fortf vår son men vem minns honom då?? Kan ju inte begära att hans syskon ska ta hand om graven. Han va vår första o ingen känner honom av syskonen. Vi tänker oxå så lite som att man ska kunna gå till vilken minneslund som helst vart som helst för att minnas om man skulle flytta nån gång.

Jag hoppas du får svar på dina frågor och att det löser sig för er.

Hur går det för dig??

Hmm... Jag har ju inte dött av sorg som man förväntade sig. Tyvärr.. Men har ju min stora tjej.

Vi har flyttat också och jag har haft strul med internet o ekonomin och inte orkat vara online så regelbundet.

Minns inte vilken firma vi anlitade, men har papprena någonstans. Allt som allt betalade vi 4000 och vi fick som ungt par med låg inkomst lägsta avgiften. Vilket var jättesnällt av kvnnan som skötte det hela. Det var en liten begravningsbyå. Hon hade börjat i branchen efter tsunamin, om hon var där vid katastrofen eller åkte dit som volontär vet jag inte. Men hon var jättbra. Hon sköter överklagan också om att vi ska få sprida askan. Än så länge ligger hon i sin urna. Har inte sett henne sen jag lämnade henne vid krematoriet i sin lilla kista. Hennes stora syster målade hela kistan o pyntade med klistermärken - vi skrev alla något på den..

SÅ var det med det. Hon hör väl av sig. Minns inte vad hon heter ens.. Jag tänker på min bebis iblnad bara men orkar inte för det gör mig så förtvivlad..

Önskar verkligen jag kunde säga att det blir bra. Men jag kan iaf nästan våga lova att det blir bättre

Det är ganska bra......och det lär bli bättre. Men jag förtärs av saknaden. Jag tror den kan linras av ett till barn. Men skräcken - orkar jag? Vågar jag utsätta min stora dotter för att förlora ännu ett. Men jag ser ingen annan utväg. Hon kommer aldrig kunna bli ersatt - det är inte ens något jag hade velat. Men jag vill ha barn, var så inställd på det och förlorade det jag levde för ...

Jag kan bara inte föreställa mig hur du måste känna dig just nu. Jag är så ledsen för er skull.

Vad får ni för hjälp som föräldrar/par? Jag har ingen aning om vad det finns för resurser (bor själv inte i Sverige) men det är så viktigt att ni får stöd på något vis. Skickar en stor kram (det lilla jag kan göra) <3 

Vi separerade. Vi hade redan gjort slut då jag var i åttånde månaden. Men vi fann tillbaka till varandra på BB då han kom till sitt första barns födelse och tog hand om oss bägge och hjälpte till. Vi var särbo under hela vårt barns liv - men han spenderade minstv 3 dagar i veckan med oss och första två veckorna var han med henne hela tiden.

Men sen blev det för outhärdligt.

Hej,
Vi förlorade en lillebror strax efter födseln, så jag kan relatera till en hel del av det du skriver. Jag kan säga att för oss så var känslan av att vi måste bli gravida igen väldigt stark, det kändes som att livet tog en paus när lillebror dog, ingenting var ju som det skulle. Det var inte en fråga om att ersätta lillebror utan om att få tillbaka livet som det var tänkt. Min kropp och mina armar skrek efter en bebis att hålla och bära, men kunde inte hålla någon annans bebis. Så 3-4 månader efter att lillebror dog så blev jag gravid igen, och nu har vi en lillasyster på snart två år.
Graviditeten var jättejobbig, men jag fick mycket stöd och extra kontroller eftersom jag var så orolig.

Hade du någon gravidförsäkring eller barnförsäkring på din tjej? I så fall kan du kolla om du har rätt att få psykologhjälp via den. Det fick vi och det var jätteskönt, särskilt under nästa graviditet. Annars kan du kolla med MVC, de brukar också ha viss psykologhjälp knutna till sig. Det hjälper faktiskt att bara få gå och prata av sig. Däremot tyckte jag det var jobbigt att gå till MVC eftersom BVC var i samma lokaler och det var så mycket bebisar där, såklart, men det påminde mig ju förstås om det vi hade förlorat...