Någon mer som lider av sömnparalys och/eller vakendrömmar?

Tänkte jag även skulle dela med mig av den vidrigaste gången hittills, vilket också inträffade innan jag visste vad detta var för något. Så jag blev verkligen livrädd och tårarna bara sprutade när jag tillslut lyckades vakna. 

Jag vaknar i "drömmen", jag blir medveten om att jag inte är helt vaken, jag ser sovrummet och jag vet att spjälsängen står bredvid sängen och att dottern ligger och sover i den. Hela tiden finns oron för henne och jag tänker ganska omgående att jag måste vakna så att jag har koll på henne. Så jag börjar en kamp om att vakna men jag kan inte vakna. Jag ser min mobil bredvid mig och även denna gång tänker jag tanken att jag måste ringa mannen och be honom ringa mig så att jag kan vakna av ljudet, jag försöker nå mobilen men kan inte röra mina armar, jag försöker även ropa på dottern i hopp om att hon ska vakna och väcka mig. Jag fortsätter att kämpa för att nå mobilen, tillslut når jag mobilen, men jag ser dåligt och kan inte riktigt hitta mannens nummer så istället ringer jag till min pappa, han svarar och säger hallå hallå, jag försöker prata men kan inte säga något så jag lägger på i hopp om att han ska ringa upp och väcka mig. Jag till och med kontrollerar så att ljudet på mobilen är på. Då han inte verkar ringa upp börjar jag kämpa igen för att nå mobilen och för att ringa mannen, men jag kan inte röra armarna. Ibland lyckas jag men då ser jag inte vad de står på mobilskärmen. Jag fortsätter att försöka väcka dottern och jag försöker även sätta mig upp för att kolla till henne och se om hon är vaken. Ibland kommer jag en bit upp så att jag ser henne och ser att hon sover men så faller jag ner i sängen igen då något drar mig ner (jag antar att jag inte rör på mig på riktigt, utan att jag bara tror att jag gör de).

Alltså jag har sömnparalys ibland men inte på ditt sätt, min paralys ter sig så att "vaknar" men jag blundar fortfarande och jag är helt oförmögen till att röra mig, jag kan inte ens medvetet röra mig "i tanken", jag är kort sagt; paralyserad, medan jag är det så upplever jag en mörk, ond närvaro i rummet och det är denna närvaro som paralyserar mig med sin kraft, den försöker ta över min kropp, kidnappa mig  och våra energier kämpar vilt mot varandra medan jag ligger där totalt oförmögen att röra mig och mina försök att väcka mig själv fungerar inte, jag vet hela tiden att jag är i tillståndet och att det inte är verkligt men samtidigt ÄR det verkligt, svårt att förklara men du förstår säkert. Precis så som beskrivningen ovan, med hallucination, är min paralys.

Det är jättteotäckt och skrämmande!

De få gånger jag lyckats väcka mig själv är jag rädd och genomsvettig och tror en kort sekund att "varelsen" är kvar i rummet innan jag fattar att jag slutligen har vaknat helt och hållet.

Nu när du säger det så har jag också paralyser där jag tror att jag rör mig på riktigt, dessa tillfällen är dock ytterst sällsynta och jag har då upplevelsen av att jag rör mig mycket långsamt som om jag satt fast i kvicksand, alltså den onda varelsens kraft tynger ned mig och det jag försöker göra är att ta mig upp ur sängen och ut ur rummet och jag kravlar och sliter med all min kraft och det liksom "surrar" i huvudet som av typ elektricitet men i mitt tillstånd är det varelsens kraft som surrar när den försöker ta kontroll över mig och jag ser men ser ändå inte, svårförklarat, synen är liksom svartgrumlad som om jag hade ett svart skynke för ögonen och när jag till slut vaknar på riktigt är jag övertygad om att jag befinner mig borta vid dörren och blir genuint förvånad över att jag ligger i sängen även fast jag vet att det jag nyss upplevde var en sömnparalys.

Jag har haft det i omgångar och det är riktigt läskigt. Men jag har lärt mig hantera det. När det händer tänker jag helt enkelt att hjärnan är "vaken" men inte kroppen så det bästa är att somna om. Så när ni är i det tillståndet försök inte vakna utan försök somna om så kropp och huvud vaknar samtidigt :). Och försök inte bli rädda utan tänk att ni vet vad det är och försök somna om. Räkna baklängelse eller bara försök slappna av.

Sen jag lärde mig det har jag inte haft det på länge!

Fungerar

Hej tjockisbullen 2012!

Så skönt att höra att man inte är ensam. Jag har sedan några år tillbaka lidit av sömnparalys! Det började under en period då jag kände mig deprimerad och har hängt kvar sedan dess trots att jag i nuläget är lycklig och hela mitt liv känns bra! Jag vet ju inte om det hade något med min depression att göra men det var då det började. Jag har lyckats koppla ihop min sömnparalys med stora förändringar eller- och stress. Men de är precis som för dig, helt omöjliga för mig att kontrollera.

För mig började det när jag sov middag på dagarna. Och precis som dig så försöker jag ta mig ur min sömn men kan inte, försöker desperat att ropa på min sambo som i drömmen och ibland på riktigt befinner sig i rummet bredvid. Jag kan även i de fall att han åkt till jobbet tidigare än mig uppleva att han fortfarande ligger bredvid mig fast han i verkligheten inte gör det. Och det gör mig så frustrerad att jag inte "når" honom. Dock har detta bara varit början för mig. Nu lider jag av värre sömnparalyser. :(

På natten vaknar jag (tror jag) av att något är påväg emot mig. Något svart som närmar sig mig och om det når fram till mig kommer att sluka mig. Ibland kryper det på golvet, ibland på väggarna och ibland färdas det i luften. Men målet är alltid mig!!! Det har gått så långt att vi fått plocka ner alla tavlor, krokar med kläder sänggavlar från väggen och hålla alla golv helt tomma för saker som på något vis bryter av harmonin i rummet förvandlas på natten till hot mot mig. Men det behöva heller inte saker för att jag ska se saker. Jag vet att om jag tänder lampan så kommer det försvinna, men lyckas aldrig tända lampan och gripa av panik. Ligger och tittar och väntar på att bli slukad. Tror att jag säger till sambon att tända, men gör det enligt honom bara enstaka gånger av de gånger jag trott.

För något år sen när jag bodde i en lägenhet såg jag en flicka som stod i hörnet på vårt rum varje natt. Hon gick fram emot mot varje natt för att se vem jag var. Jag sa till sambon "titta nu kommer hon", men han fatta ingenting.

Vet inte hur man blir av med sånna här saker :-/ jobbigt är det. De flesta tycker bara att man är löjlig, men detta är riktigt obehagligt!!!

/ Therese

Anonym (otäckt): Jag förstår hur du menar, jag är också medveten om att jag är i det tillståndet och att det inte är verkligt men att det ändå är det. Det är det som jag kan tycka är så skrämmande att allting är så medvetet men ändå inte på riktigt. Som jag förstått det så har man kommit ”ett steg längre” när man börjar kunna röra på sig (då i drömmen och inte på riktigt). Att om man övar upp detta så kan man tillslut börja kunna lämna sin kropp. Dock tycker jag att det verkar vara alldeles för läskigt och är absolut inget jag skulle vilja träna upp. De du beskriver med att vara borta vid dörren och bli förvånad för att man sedan är i sängen känner jag absolut igen. Trots att jag vet att jag haft en sömnparalys så måste jag alltid kolla på mobilen om jag har lyckats ringa under detta tillstånd eller inte. Eftersom jag alltid är ensam med dottern när detta händer så vet jag ju egentligen inte hur jag är under detta tillstånd. Kanske rör jag mig och kanske att jag gör något ljud ifrån mig men det vet jag inte. Brukar du vara ensam när du upplever detta?   

Anonym (Somna om):
Tack för tipset! Det ska jag verkligen testa nästa gång de händer, jag kan tänka mig att det är rätt väg att gå men det är så svårt att inte drabbas av panik när man befinner sig där. Speciellt när det även är ett väsen där som vill komma åt en. Att blunda och försöka somna om känns så långt borta. Men det är ju absolut värt att testa och se om det funkar. Helst skulle jag vilja att det bara slutade helt och aldrig hände igen. Har du kommit fram vad som orsakar dessa drömmar för dig? Eller har det alltid varit slumpmässigt?

Tramsan01: Jag håller med, känns verkligen skönt att veta att det finns fler som upplever detta. Det är så svårt att förklara för något som aldrig upplevt de hur det verkligen känns. Så skönt att du har lyckats koppla ihop det med något och har en aning om vad som utlöser detta. Jag känner inte riktigt att jag är där ännu men kanske att det är oro som har startat detta för mig. Eftersom det började efter att dottern föddes och att jag alltid oroar mig för henne när jag befinner mig i en sömnparalys.

Usch vad jobbigt för dig att det har blivit värre, jag kommer säkert också hamna där om jag inte får kontroll på det. Det måste verkligen vara jättefrusterande att behöva anpassa sitt liv och sin boende miljö för att upplevelsen inte ska bli lika otäck. Men har du alltså lyckats säga något i detta tillstånd? Märker din sambo att du har en sömnparalys när du har det? Blir du annorlunda då eller hur upplever han det? Men lyckas du också röra på dig i drömmen eller är du alltid helt förlamad?

Obehagligt med denna flicka, men såg du henna bara när du befann dig i en drömparalys eller såg du henne även i vanliga drömmar? Eller såg du även henne i vaket tillstånd? Jag förstår dig, det låter kanske löjligt för dem som aldrig upplevt detta, för i deras ögon kanske det bara låter som en vanlig dröm men det är ju verkligen inte samma sak och det känns så skönt att höra om andras upplevelser och känslor. För visst är det riktigt riktigt obehagligt och skrämmande.