Varför amma stora barn?!

Idag såg jag en mamma amma sin son som var minst två år, på ett köpcentrum. Jag tycker det ser äckligt ut att amma ett så stort barn och jag undrar, varför ammar man så stora barn?! Okej om barnet är upp till ett år, det säger jag ingenting om för barnet behöver den näringen. Jag har heller inget emot offentlig amning eftersom barnen behöver mat, men en tvååring?! Detta måste handla om tillfredsställelse för mamman eller har jag fel? När barnet är så stort ska det äta mat, inte snutta på mammas bröst. Jag tycker detta är vidrigt och lite incestuöst faktiskt. Ni som ammar så länge, vad har ni för skäl? Tänker ni verkligen på barnets bästa??

Finns ingen anledning för barnet att ammas över 6 mån ålder, som väger över de negativa med långtidsamning. Bröstmjölk innehåller. Idag ganska mycket gifter och är i längden inte nyttig för barnet. Efter 6 mån bör man därför gå över till annat.

Jag tycker också det är superäckligt.

Bröstvårtorna är inte könsorgan, men de är erogena zoner. Och varför fortsätter man när barnet lika gärna kan äta riktig mat?

Och dni som inte tycker det är äckligt att ett större barn diar, tycker ni det är okay att amma en 4-åring eller en 6-åring också?

Jag tycker stupiditet (dvs det du lider av TS) är äckligt.

TS bara för att du tänder sexuellt på dina barn när du ammar så bör du ju inte förutsätta att alla andra gör det.

Det är jag också övertygad om. Vissa mammor har sånt extremt behov av att vara viktigast i barnets liv så de väljer att amma så länge det bara går.

Jag tycker det är skitäckligt med vuxna karlar som suger på brösten. varför då lixom..lagar frugan ingen mat eller?!?

Jag brukar ibland amma mitt snart 2-åriga barn offentligt. Det enbart för att provocera sånna som du TS

Mn dotter är två, och har inga planer på att sluta än heller, det är mer upp till mitt barn, fast jag nu börjar styra det mot att vi ska amma mer sällan. Varför vi ammar? Jo, för det första rekommenderar who minst två års amning, dessa rekommendationer baserar sig förövrigt på barn som växer upp i medelklassfamiljer runt om i världen, vårt grannland deltog bland annat i studien där de tog fram dessa rekommendationer. För vår egen del? Jo, det är ju så att mitt barn tycker om att amma. Hon blir lugn, vi knyter snabbt an till varann efter en dag ifrån varandra, och känner sig trygg med amningen. Precis som att en annan tvååring vill ha napp, som de facto är ett substitut för bröstet. Jag kan ibland tycka att det är lite jobbigt, vissa nätter då hon vill ha bröstet, eller när jag inte har lust. Ibland funkar det att säga nej, men ibland blir hon ledsen. Så amningen är inte för min skull, oavsett om det ibland kan vara mysigt med närheten. Och ve och fasa, vi ammar fortfarande offentligt, och mitt barn ber om bröstet, "mamma, tutte?". Sen säger jag ibland nej, oftare när vi är iväg, just för att det är bökigare att hitta en plats att sätta sig på, eller på bussen, då vill jag att hon sitter säkrare i vagnen. Men är hon trött, grinig och ledsen och behöver tanka lite trygghet kan hon få bröstet. Hellre det än att hon skriker hysteriskt. Sen är hon faktiskt inte så extremt beroende av mig, går utmärkt att vara med morföräldrar, syskon och på förskolan. Hon är lika beroende av mig som ett icke-ammande barn med bra anknytning är till sina föräldrar är. Som en normal 2-åring. Ett annat barn kanske mer vill mysa i famnen och kramas med mamma, mitt barn vill ibland ha bröstet av mamma. En annan positiv grej är att hon inte en enda gång blivit sjuk sen hon började på förskolan för ett tag sedan.

Skådespelerskan Stina Ekblad ammade sin son Adrian tills han började skolan. Finns det någon här som skulle kunna tänka sig göra detsamma? Eller var går egentligen gränsen för när det inte längre känns ok?