Varför amma stora barn?!

Mn dotter är två, och har inga planer på att sluta än heller, det är mer upp till mitt barn, fast jag nu börjar styra det mot att vi ska amma mer sällan. Varför vi ammar? Jo, för det första rekommenderar who minst två års amning, dessa rekommendationer baserar sig förövrigt på barn som växer upp i medelklassfamiljer runt om i världen, vårt grannland deltog bland annat i studien där de tog fram dessa rekommendationer. För vår egen del? Jo, det är ju så att mitt barn tycker om att amma. Hon blir lugn, vi knyter snabbt an till varann efter en dag ifrån varandra, och känner sig trygg med amningen. Precis som att en annan tvååring vill ha napp, som de facto är ett substitut för bröstet. Jag kan ibland tycka att det är lite jobbigt, vissa nätter då hon vill ha bröstet, eller när jag inte har lust. Ibland funkar det att säga nej, men ibland blir hon ledsen. Så amningen är inte för min skull, oavsett om det ibland kan vara mysigt med närheten. Och ve och fasa, vi ammar fortfarande offentligt, och mitt barn ber om bröstet, "mamma, tutte?". Sen säger jag ibland nej, oftare när vi är iväg, just för att det är bökigare att hitta en plats att sätta sig på, eller på bussen, då vill jag att hon sitter säkrare i vagnen. Men är hon trött, grinig och ledsen och behöver tanka lite trygghet kan hon få bröstet. Hellre det än att hon skriker hysteriskt. Sen är hon faktiskt inte så extremt beroende av mig, går utmärkt att vara med morföräldrar, syskon och på förskolan. Hon är lika beroende av mig som ett icke-ammande barn med bra anknytning är till sina föräldrar är. Som en normal 2-åring. Ett annat barn kanske mer vill mysa i famnen och kramas med mamma, mitt barn vill ibland ha bröstet av mamma. En annan positiv grej är att hon inte en enda gång blivit sjuk sen hon började på förskolan för ett tag sedan.

Mitt barn serverades alla mål, men ammade hellre fram till 1,5. Är ganska normalt att vissa barn är så. Jag skulle aldrig få för mig att svälta ut ett barn för den sakens skull när hon mår bra på bröstmjölk, särskilt inte heller som BVC även uppmuntrade till fortsatt amning i minst två år ocb att amma så ofta hon ville. Idag som 2-åring äter hon lagom, och ammar. Vilket pålästa och kunniga inom vården också uppmuntrar. Tycker det är märkligt att barnpsykologer kan tycka att amning länge är positivt för anknytningen medan lekmän och okunniga i ämnet kallar det perverst. Just saying. Varför ens hoppa på andra människor. Är det lika okej att hoppa på mammor som ger ersättning till sina bebisar? Nu skulle jag ju aldrig göra det eftersom jag faktiskt har en förståelse för andra människor och deras syn. Jag lyssnar och försöker åtminstone förstå och respektera dem. Kanske något att tänka på? Alla behöver inte heller tycka om långtidsamning, men varför inte respektera dem som gör det. Det räcker väl med "jag skulle aldrig amma så länge, för jag tycker inte att det känns bra att amma större barn, men sen gör alla som de själva vill". Varför lägga sig i nåt som inte är skadligt och som det till och med bara finns fördelar om rapporterade. Finns inte en enda seriös källa som har något negativt att säga om en längre amning. Och varför göra så kraftiga påhopp på andra människor, mår ni så dåligt själva att ni måste hävda er något vis?

Skulle poängtera att det inte är tvärtom och att anknytningen inte blir dålig för att man inte ammar, men den texten föll bort. Så det inte blev några missförstånd. Vidare så kan jag också trösta mitt barn utan bröstet. Men just bröstet är ju en återknytningspunkt oftast för barnet. Därför tröstas de flesta ammande barn bäst av bröstet. Och då talar vi också om ledsna halvårsbebisar, eller tremånadersbebisar för den delen med. Det är precis som att vissa ledsna barn vill ha en snutte och napp i det ögonblicket. När jag är med så vill hon helst ha bröstet om hon blir ledsen. Men vid hämtning på förskola (brukar inte amma där, för då lie vi sittande så länge) brukar det räcka med kramar, pussar och att jag bär en stund pm hon är ledsen när jag kommer.