Min dotter behöver gå ner i vikt

Hur du än väljer att göra var jätteförsiktig! Tjejer i den åldern när puberteten precis börjar är ofta jättekänsliga med allt som kan ha med utseende och person att göra. När jag var ungefär 10 år köpte min mamma hem något Canderel strö eller liknande att ha på filen (är trots allt mer än 20 år sedan så kommer inte ihåg märke) och sa åt mig att använda. Hennes utgångspunkt var att jag hade på tok för mycket socker på filen och att det inte var så bra för tänderna, det var dock inte vad jag hörde. Det enda jag hörde i mitt bakhuvud var "min mamma tycker jag är tjock och behöver banta" vilket för mig startade min viktångest eller snarare problem med mat (jag var inte tjock, lite småmullig a la övere delen av viktkurvan men inte överviktig och något år eller två senare hade jag med puberteten adderat 10 cm på längden utan att gå upp i vikt och var istället på undre delen. Nu har jag aldrig hört till de med regelrätta ätstörningar i tonåren eller liknande - men det låg kvar där i huvudet som en uppfattning oavsett vad jag vägde "min mamma tycker jag är tjock och borde banta" i bakhuvudet trots att hon aldrig sagt något sådant. Var inte ens riktigt medveten av att jag hade den uppfattningen där som gjorde att jag aldrig kände mig riktigt nöjd med mig själv oavsett vikt, "vaknade" upp när hon någon gång när jag var ca 17-18 sa att "nu börjar du väl bli lite (väl) mager?" och min reaktion var helt förvirrad och jag tänkte "men hur ska du ha det? kan du inte bestämma dig någon gång?" trots att hon aldrig påpekat min vikt innan dess rakt ut. När jag då frågade om saken fick jag förklaringen på den verkliga intentionen som slog så fel. Idag minns hon inte ens att jag någonsin ens hade socker på filen, jag minns fortfarande väl känslan av att min mamma inte tycker jag duger.   Det är inte lätt alls att göra något sådant på ett bra sätt. Risken är stor du nog redan gått över den gränsen med att tvinga henne att byta frukost (vad får resten av familjen äta? "får" de fortfarande äta mackor etc.?). Jag tror nog att enda chansen är "samma regler för alla" oavsett om alla "behöver" det i alla fall när det som här inte handlar om någon sjuklig övervikt vad det låter som - vore det det får man kanske ta till mer drastiska metoder (barn som närmast väger dubbelt vad de borde etc.). Laga inte mer än normal mängd, ta undan t ex till matlådor direkt, eller lägg upp vid spisen till alla och resten i matlådor och sallad på bordet etc. (sen att kanske inte resten av familjen skulle valt att lägga upp 2 eller 3 portioner till är en annan sak, men "reglerna" är samma för alla). Låt det helt enkelt inte finnas mer. Vi hade denna typ av portionskontroll när jag var hyfsat liten, helt enkelt för att vi just då inte hade så väldigt gott om pengar, det fanns mat till middagen till normal portion till alla och naturligtvis fick inte en person ta "för mycket" på bekostnad av någon annan. Enkel rättvisa. Till skillnaden från exemplet ovan minns jag aldrig att jag reagerade negativt på det. Just för att det gällde alla, tonåriga bröderna fick inte heller äta en stor hög med mackor till mellanmål, så mycket bröd och pålägg fanns inte hemma och skulle en göra det blir det orättvist och orimligt. Det hade nog inte varit något större deal med det hela med den där jäkla sötningsmedlet heller om det var generellt för familjen att "vill man äta fil med "socker" på får man ta det här" - att kanske bröderna inte ens åt fil eller pappa åt fil utan sötning på och det inte fanns något behov att reglera det är inget man tänker på i den åldern, alltså var det stora problemet utpekandet. Så fort man låter t ex "det smala barnet" äta hur mycket godis det vill men man begränsar för ett annat tror jag man är ute på hal is. Även om "det smala barnet" självmant väljer en mindre mängd och den andra inte har någon stopp så kommer det slå fel om ett barn har "ingen gräns" som regel och den andra har en. En universell regel att "så här mycket godis får man äta" för att äta massa godis är inte nyttigt och den gäller för alla är inte alls utpekande på samma sätt.   Barn hör väldigt ofta något annat än vad man försöker förmedla i budskap.  

hoppar in här jag med då det verkar finnas en hel del vettiga tankar i tråden. har en dotter på åtta år som väger 27 kg och är 130 lång, jag har på senare tid tyckt att hon har blivit rundare och nu när dom varit på kontroll hos skolsköterskan så fick jag det svart på vitt. när hon började nollan låg hon precis på medel kurvan både vad det gällde vikt och längd, nu låg hon lite över på vikten och lite under på längden. så jag skulle vilja "bromsa" viktuppgången tills hon växt lite mer på längden. anledningen här till att hon gått upp är att hon älskar att äta, vi har nyttig mat med mycket grönsaker men hon tar gärna om. jag skulle vilja begränsa mängden mat hon äter och jag skulle även vilja skära ner på mängden gottis, problemet är hennes pappa. jag har tagit upp det med honom att hon börjar bli rund och att det nog börjar bli läge att försöka styra upp det, men han tycker jag är löjlig. när hon vill ta om och jag hindrar henne så ger han henne mat. likadant så är han hopplös på att köpa hem fika bröd och kex och dylikt mitt i veckan medans jag helst hade velat stryka godis helt ett tag. hur ska jag få honom att förstå? jag blir så frustrerad. jag vill inte heller göra maten för "smal" då hennes två små syskon snarare är lite för tunna, den ena ligger under gränsen för normalvikt och den andra är precis på gränsen mellan underviktig och normalviktig. någon som har något bra tips?