Min dotter behöver gå ner i vikt

Jag förstår inte vad det farliga är med att säga till dem att de är tjocka. Är det inte bättre de vet om det?
Sambons pojke är väl medveten om att han är överviktig. Vi tragglar med att få honom att känna när det räcker, för han vet inte det själv än. Fröken pratar med honom om det också, att man bara tar en gång i bamba, att man inte behöver bli proppmätt varje gång för det är inte farligt att vara hungrig ibland. Man dör inte av det.

Det viktiga är väl att man inte lägger värderingar i det. Men att säga att ja, du väger lite mycket för din längd och det bra att göra något åt det nu, att äta bra mat och lagom mycket. Att det blivit som det blivit eftersom både mamma och pappa haft problem med maten och vikten, men nu när de väger mindre så mår kroppen bättre. Pappa har inte ont i hjärtat längre och mamma orkar cykla till jobbet.    
Tycker inte det är fel att vara ärlig så länge man lägger fokus på att det är ett hälsoproblem och inte ett utseendeproblem. 

Men hallå. Det är självklart ingen som pekar finger och ropar fet, fet till barnet.

Tyvärr så gör ju andra barn det. Barn är inte snälla. Och de har ögon att se med så de är inte blinda heller.

Barnet är själv medvetet om att det är tjockare än kompisarna. Att det orkar mindre än kompisarna. Ska man bara släta över då och säga nääää så är det inte.

När barnet säger självt att magen säger inte stopp, ska vi bara strunta i att hjälpa då?

Ja absolut. Men i det här fallet har vi två jättebra nära exempel: barnets mamma och barnets pappa. Som båda två tagit tag i sin övervikt senaste åren.

När barnet självt tar upp frågan, eller när småsyskonet gör det, då är ju det en ingång till att prata om det. Då tänker åtminstone inte jag hyscha. Jag menar, barnet har gått hos både dietist och på gympa för kraftiga barn och pratat med dem om sin syn på mat.

Problemet är inget konstigt hos oss, lika lite som att lille är nästan blind utan glasögon. Varför skulle det? Det är inget att skämmas för så varför ska vi göra det till det?

Det är inte frågan om att duga eller inte. Barnets pappa har fortfarande viss övervikt och inte älskar jag honom mindre för det. Självklart duger han!

Men klart han mår bättre nu när han väger mycket mindre, både fysiskt och mentalt!

Då säger vi stopp. Nu räcker det. Vänligt men bestämt. Isf får man ta mer av salladen.

Vi har påtalat att en del av problemet är skolmaten där de inte har koll. Skolsyster har talat med skolmatsalen om att barnet inte får ta om flera gånger.

Barnet är helt på det klara med att det just nu inte klarar av att sätta gränsen själv så då får vi göra det, tills det funkar

Mer eller mindre. Vi anser att om man äter en portion i storlek med min, en vuxen kvinnas, när man är åtta år så bör man vara mätt.

Man måste inte äta sig proppmätt vid varje måltid heller. Särskilt inte om man redan är knubbig.

Barnet har i vårt fall problem med att känna när det är mätt. Säger man inte stopp så kan hen äta tills hen kräks.

Eh nä? Du blandar kanske ihop mig med någon annan.

Vi äter när vi kommer hem, runt fem. Då har barnen ätit mellanmål på fritids runt tre. Så en lagom portion räcker bra, det vet vi. Hen får inte äta en vuxenportion alltså, men gör det om han får äta fritt. Hen känner helt enkelt inte när det tar stopp.

Ibland äter vi en liten kvällsmat efter, de kvällar det är träning.

Klockan 20 sover våra barn...det borde de flesta barn som stiger upp klockan sex göra! Sömnen är också jätteviktig för kroppen...