Uppfostran!!?

Vi har ingen regellista. Vi har inga särskilda sysslor för någon här hemma. Jag har absolut inget krav på mina barn att de ska vara glada eller tacksamma, helt enkelt för att jag tycker det är oerhört osunt om ett barn är tacksamt för att det får mat på bordet och kläder på kroppen. Jag är mina barns förälder, det är min förbannade skyldighet att sörja för dem under deras uppväxt, och de ska vara trygga nog att ta det för absolut självklart. 

Däremot är jag inte intresserad av att vi ska ha det otrevligt. Vi har alltid propsat på ett trevligt språk och ett någorlunda trevligt sätt, försökt lära barnen att säga snälla och tack etc. Inte för att de ska respektera sin mamma utan för att de ska ha basal hyfs mot alla.

Det har gått rätt så bra. Lillbarnet är två och ett halvt och som många tvååringar ett hår av hin, men han säger snälla, tack och är en glad och social knatt. Han slår sin storebror när han är uttråkad och då grälar vi på honom och försöker ge honom något annat att göra. Storbarnet är snart nio och har haft svårt att förstå sig på hur andra funkar hela livet, så vi har fått öva in sådant som tack, fint bordsskick osv. Men han är himla trevlig, käftar ytterst sällan emot (sexårsfasen var en prövning men alla andra år har funkat fint), förstår att man måste hjälpas åt och gör i princip alltid som vi säger - det är så man kan tro att han är otrygg Ber jag honom duka, plocka undan, lägga undan sina saker etc så gör han det. Vi resonerar mycket kring vad som är rättvist och klokt, hur man ska vara mot varandra i smått och stort.

Vi får se hur de blir i tonåren. Om de blir fungerande, trevliga unga män och inte har behov av någon enorm tonårsrevolt får man väl räkna vår metod som ganska lyckad. Det är ungefär som vi föräldrar blev uppfostrade under 70-talet, och vi klarade oss hyfsat.