Jag tycker inte om min sambos hund, vad ska jag göra?

Som sagt, jag är väl medveten om att min sambo gör allt, jag vet att det är orättvist. Ni som är hundmänniskor kan aldrig förstå hur en icke-hundmänniska känner eller ens tänker. Vi kan inte begripa varandras tankesätt. 

Trots att min sambo har gjort alla dessa förändringar för att det ska bli lättare för mig  tycker jag tyvärr det jobbigt för mig att ha hund. Jag älskar honom för det, jag uppskattar honom för det och jag har så överjävligt dåligt samvete att jag trots detta inte kan släppa min irritation!

Jag antar att jag är irriterad över det faktum att hunden finns, jag vill tyvärr inte ha henne som jag känner idag. Jag irriterar mig på håret, allt hår är äckligt i min värld, och när jag tänker att jag ska dammsuga varje dag jag är hemma i 8-10 år känns det tungt, men det är mitt val att dammsuga eftersom jag tycker att det är äckligt, min sambo ser inte det jag ser, han ser inte samma smuts. Jag irriterar mig hur smutsigt det blir på golvet av tassavtrycken efter en promenad t.ex. Jag irriterar mig på såna småsaker, det är skrattretande att det kan störa mig, allt hunden gör irriterar. Inte hundens fel, det är mig det är fel på i det fallt.

Ni tror säkert att jag inte ger/gett min sambo något val, men det har jag gjort. Jag har sagt att jag kan stå ut med det, eftersom jag visste att han hade hund när vi träffades. Jag vill att han ska vara så lycklig som han bara kan vara och skulle aldrig kräva att han skulle lämna bort hunden. Han har å sin sida alltid tyckt att jag inte ska behöva må dåligt över det, men han var beredd på att lämna bort hunden. Lösningen var ett förslag från min sida som var det enda han kunde gå med på. 
Om han vill gå ifrån mig är det hans val, då får han, som någon skrev, "omplacera mig".

Jag kan inte rå för att jag är irriterad och jag vet att ni som är hundmänniskor inte kan förstå varför denna irritation finns. Mitt mål är ju självklart att vi ska kunna ta tillbaka hunden hem, men för att vi ska kunna göra det måste jag känna att det inte är lika jobbigt och inte må lika dåligt av det. Lösningen som finns nu är i min värld bara en temporär lösning för att jag ska kunna få lite distans till det och försöka tycka det är lättare och eventuellt roligare än vad jag tycker nu. Jag vill bara få ett brejk för att kunna försöka få en mer positiv syn på det och lära mig att tycka om henne. Hon är ju välrdens finaste hund, men jag vill inte ha henne. Och detta hade jag ALDRIG kunna räkna ut innan!

Jag har sagt till min sambo att lösningen som är nu är skön för mig, det är ego som faan, jag vet. Hunden bor 3 dagar i veckan hos svärmor 20 meter från oss. Han kan i det fallet välja att spendera all sin tid med hunden hos svärmor, ute, han får väl sova där också och han anser att umgås med hunden är det viktigaste. Mer än gärna, men jag slipper i alla fall vara irriterad och må dåligt av det. Den andra lösningen är att jag flyttar, vilket inte är ett alternativ för varesig mig eller min sambo.

Kan denna lösning generera att jag kan bli av med min irritation så tycker jag att det är värt det. Som jag skrev, jag vill för min sambos skull att jag ska tycka det är lättare och mindre jobbigt för att han ska kunna ha det så bra som möjligt.

Jag är fullt medveten om allt ni skriver, jag vet redan allt det där. Jag är varken hjärtlös eller pantad. Ni kan inte sätta er in i min situation och viseversa. 

Det enda jag vill ha är ett tips på hur/vad jag ska göra för att jag ska bli mer positiv. Och här kan nog bara hundmänniskor hjälpa mig. Men de kommentarer som jag fått hittills gör ingen nytta.  

Som jag skrev innan, jag är mycket väl medveten om att mitt sätt att tänka/känna/vara är fel mot hunden. Men jag kan inte rå för vad och hur jag känner. Jag kan inte helt plötsligt intala mig själv att jag är superintresserad av hundar eller att jag vill ha en hund. Jag måste få jobba lite med det, det är det enda jag vill. Och den lösningen som vi har nu kanske är det enda sättet att lösa det. 

Men just nu är jag så irriterad på allt som har med hunden att göra att jag aldrig kan koppla bort det, jag får ingen paus. Det enda rätta, kan jag erkänna nu när jag sitter och skriver, hade ju varit för mig att bo någon annanstans till dess att jag helt enkelt kommit över min irritation. Men jag tror att min sambo vill vara ifrån mig lika lite som jag vill vara ifrån honom, och jag tycker inte att det att mitt "välmående" är värt om jag måste vara ifrån honom.

 För att svara på frågorna från JASS:

Du skriver att hunden påverkar ditt liv- HUR? Som sagt- VAD irriterar dig?
 - Hunden påverkar mitt liv i och med att den är så stor del av min sambos liv. Hunden påverkar mitt liv genom att vara där jag är, jag kan inte komma ifrån det faktum att det bor en hund i mitt hus, en hund jag inte vill ha. Jag kan också bli irriterad när jag t.ex. ligger i soffan och läser en bok eller annat och hör min sambo leka med hunden och att hundens klor då repar golvet. Jag kan irritera mig på småsaker som att hon slaffsar fruktansvärt mycket när hon slickar sig (vilket hon gör mycket). Jag kan bli irriterad på att hon för ett jäkla oväsen när hon sover, att hon slickar golvet i köket när jag lagar mat.
 
Det låter som om du menar i vardagen- eller menar du helger och semestrar?
- jag menar i vardagen (detta gäller ju när jag är hemma, vilket råkar vara endast helger i och för sig) 

En hypotes: Om nu hunden äör helt din sambos ansvar- blir du arg för att det i praktiken gör att du får dra en större del av hemarbetslasset själv? Är det här skon klämmer? Eller var är det? 
- nej, det är inte där skon klämmer. Jag vill inte ha en hund, och jag är egentligen irriterad på allt som har med hunden att göra.  

Först och främst vill jag tacka för alla kommentarer, åsikter, synpunkter och förslag. 

Msmurphy frågade om jag i övrigt har ett stor kontrollbehov. Detta fick mig att fundera riktigt ordenligt faktiskt. 
Mitt kontrollbehov är inte så stort att jag måste styra precis allt runt omkring mig, men jag är väldigt principfast, jag tycker att vissa saker ska vara på ett visst sätt. I det är här fallet kan det t.ex. vara att hundar ska inte vara i möbler eller få människomat. Detta kan säkert vara en del av problemet till varför jag känner som jag gör, det kan säkert vara en väldigt stor del faktiskt. Jag har aldrig velat ha en hund, har aldrig kunnat föreställa mig att skaffa en heller just eftersom jag är så totalt ointresserad av djur över lag. Jag tycker om djur och jag är inte rädd, men jag har aldrig velat ha ett eget husdjur. 
Och då kan min princip "jag ska aldrig ha ett husdjur" vara problemet. Eftersom detta nu ligger utanför min kontroll, jag har den hund jag tänkte att jag aldrig skulle/ville ha. Som sagt, frågan fick mig att fundera en hel del. 

Igår tog jag kontakt med en hundpsykolog, fick tipset att jag skulle köpa boken "kontaktkontraktet" av Eva Bodfäldt. Jag mailade henne och beskrev situationen och hur det påverkar mitt förhållande till sambon. Fick förslaget att jag skulle aktivera mig med hunden och att jag skulle ta kontakt med henne om jag vill prata, så att vi kunde reda ut vad irritationen jag känner beror på. Jag tror att jag ska ta den kontakten, det kan ju vara ett steg i rätt riktning. 

Aktivering kanske är en jättebra lösning, men jag har svårt att se att jag nu helt plötsligt skulle hitta drivet att ens gå ut och gå med hunden. I dagsläget skulle detta nog bara generera ännu mer irritation. I lång loppet, om jag försöker aktivera mig med hunden under en längre period, kanske det skulle ske en förbättring. Men just nu känner jag sån irritation att jag inte kan få mig till att göra det. Hunden ger mig ingenting idag, tyvärr. 
Fel eller rätt, jag har ingen aning. 

Jag har också berättat detta för min mamma, hon förstod mig men tyckte att jag skulle bita i det sura äpplet och genomlida det för min sambos skull. Men, det är nog lättare sagt än gjort. Jag vill inte gå runt i mitt hus och må dåligt pga att jag är irriterad hela tiden. 

Vill verkligen hitta en lösning, men just nu känns det så svårt och så långt bort.