Jag tycker inte om min sambos hund, vad ska jag göra?
Nu har jag bara läst TS, och måste börja med att säga att det, för mig, är helt oförståeligt hur man kan avsky ett djur så mycket. Hunden verkar ju inte vara något problemdjur heller, utan lydig och duktig som finner sig i att plötsligt inte få ligga och sova på ställen hen är van vid.
Hunden bodde med din sambo först, och sen kom du. Det är bara att acceptera för dig. Jag hade aldrig tolererat att min sambo krävde att jag skulle göra mig av med hunden. För även om du säger att det inte är vad du kräver, så är det ändå vad du vill och det är nästan samma sak.
Har svårt att sätta mig in i ditt tänk, men ska försöka. Min sambo har en katt som han hade innan vi blev tillsammans och flyttade ihop. Jag har aldrig varit en kattmänniska och tycker den är hemskt jobbig ibland. Särskilt som den inte vill gå ut om vintrarna utan hellre gör sina behovs inomhus, på golvet (kan inte ha kattlåda eftersom vi har små hundar som tar sig in var som helst). Och särskilt som den gärna vaknar kl 4 på morgonen och gapar och skriker för att den vill ut. För ett tag sen ville faktiskt sambon göra sig av med katten, efter femtioelfte skithögen på golvet, men jag sa nej. Katten förtjänar inte att flyttas omkring och måsta byta hem och människor, bara för att det inte alltid är sjukt bekvämt att ha djur. Hårar som fasiken gör han, mycket mer än hundarna vi har. Ligger han i en säng i fem minuter så är det en hög med päls där sen. Men vem bryr sig, egentligen? Är det så hemskt, verkligen?
Hunden är en individ, en personlighet. Den litar på er och behöver er, den vill vara med er. Den tycker om DIG, fast du inte tål den. Det kan jag slå vad om, för såna är hundar. De är så mycket ärligare och trevligare än människor, och förlåter en allt. De är aldrig långsinta och gör allt de kan för att vara till lags, för den vill att människorna ska vara nöjda med den. Säger du åt den att kliva ner från soffan, så gör den det. Och allt den kräver är en promenad och lite mat.
Förstår att det är jobbigt för dig, och tycker det är hur bra som helst att du försöker kompromissa och göra det bästa av situationen. Mitt råd är att sluta göra en så stor sak av det, sluta tänk på att det SKA finnas en utväg. Bara acceptera att hunden kommer vara där, och lär känna den. Om du verkligen försöker lära känna en hund så tror jag det blir svårt att avsky den.
Ta med dig hunden ut i skogen och släpp den lös, kasta en pinne åt den och se hur glad den blir. Se hur lycklig den blir över minsta lilla. Träna med den, agility eller lydnad, spår kanske. Jag tror inte ens du skulle vara helt oberörd när du ser hunden förstå vad du försöker lära den, för första gången. Den blir så stolt och glad när den äntligen hajjar vad det är du vill ha ut av den.