Jag tycker inte om min sambos hund, vad ska jag göra?

Och liksom, irritation och sorg över att behöva dammsuga varje dag vinner inte över kärlek till en familjemedlem. Därför är det mest rättvist om du jobbar med dina känslor.

Som dexter sa. Skaffa dig en relation till hunden.  Plocka upp kontaktkontraktet och några böcker i agility eller dressyr eller nåt, och lär känna hunden. Det är en individ med egen vilja, egna känslor, egna intressen och egen personlighet. 

1: Jag är ingen hundmänniska heller- bara så att du vet... Trodde att jag var det ända tills jag fick umgås med syrrans. Kolla mitt inlägg igen-med andra glasögen....

2: Att konkretisera problemen och försöka lösa dem ett och ett var ett försök att bena upp problemet så att det inte känns så tungt. Synd om du försökt och det inte funkar...

3: I trådstarten fick jag ett intryck av att lösningen med svärmor var ett försla- inte en reell verklighet som i ditt sista inlägg- därav svaren- tror jag. Det verkar ju redan som om ni kommit till den kompromissen som en lösning- åtminstone för en tid?

4: Tips på hur du kan bli mer positiv: Som sagt jag är ingen hundmänniska- men försöker:

-Chocka dig? Välja att gå sök/dresyr/aggillity eller nån annan kurs- bara du och hunden- för att se några andra sidor av hunden än allt hår?

-Nåt slags belöningssystem- typ: om jag klappar hunden, så får jag.... Om jag bara tänker positiva tankar om hunden idag så får jag....

-Är smutsen det jobbigaste? Får det intrycket. Städfördelningen? Att det är jobbigt att ha den inne? Hundgård?

-Jag tyckte att det tiggande ögonen och den ständiga önskan om att få leka/gå ut var värst- det gav dåligt samvete! Hunddagis? Någon slags hundvakt som kan leka med hunden så att den bara kommer hem och somnar?

-Huruvida du är positiv eller inte sitter i ditt huvud -inte hos hunden. Någon slags KBT? Lite som hos den som har en fobi eller kronisk värk?

Du skriver att hunden påverkar ditt liv- HUR? Som sagt- VAD irriterar dig?
Det låter som om du menar i vardagen- eller menar du helger och semestrar?

En hypotes: Om nu hunden äör helt din sambos ansvar- blir du arg för att det i praktiken gör att du får dra en större del av hemarbetslasset själv? Är det här skon klämmer? Eller var är det?

Måste ni vara sambos då? Låter som särbo hade varit ett nature alternativ för er.

Som jag skrev innan, jag är mycket väl medveten om att mitt sätt att tänka/känna/vara är fel mot hunden. Men jag kan inte rå för vad och hur jag känner. Jag kan inte helt plötsligt intala mig själv att jag är superintresserad av hundar eller att jag vill ha en hund. Jag måste få jobba lite med det, det är det enda jag vill. Och den lösningen som vi har nu kanske är det enda sättet att lösa det. 

Men just nu är jag så irriterad på allt som har med hunden att göra att jag aldrig kan koppla bort det, jag får ingen paus. Det enda rätta, kan jag erkänna nu när jag sitter och skriver, hade ju varit för mig att bo någon annanstans till dess att jag helt enkelt kommit över min irritation. Men jag tror att min sambo vill vara ifrån mig lika lite som jag vill vara ifrån honom, och jag tycker inte att det att mitt "välmående" är värt om jag måste vara ifrån honom.

 För att svara på frågorna från JASS:

Du skriver att hunden påverkar ditt liv- HUR? Som sagt- VAD irriterar dig?
 - Hunden påverkar mitt liv i och med att den är så stor del av min sambos liv. Hunden påverkar mitt liv genom att vara där jag är, jag kan inte komma ifrån det faktum att det bor en hund i mitt hus, en hund jag inte vill ha. Jag kan också bli irriterad när jag t.ex. ligger i soffan och läser en bok eller annat och hör min sambo leka med hunden och att hundens klor då repar golvet. Jag kan irritera mig på småsaker som att hon slaffsar fruktansvärt mycket när hon slickar sig (vilket hon gör mycket). Jag kan bli irriterad på att hon för ett jäkla oväsen när hon sover, att hon slickar golvet i köket när jag lagar mat.
 
Det låter som om du menar i vardagen- eller menar du helger och semestrar?
- jag menar i vardagen (detta gäller ju när jag är hemma, vilket råkar vara endast helger i och för sig) 

En hypotes: Om nu hunden äör helt din sambos ansvar- blir du arg för att det i praktiken gör att du får dra en större del av hemarbetslasset själv? Är det här skon klämmer? Eller var är det? 
- nej, det är inte där skon klämmer. Jag vill inte ha en hund, och jag är egentligen irriterad på allt som har med hunden att göra.  

Du skriver att man inte kan förstå hur det känns om man själv är hundmänniska. Det tror jag. Alla har vi väl hakat upp oss på något, gett en sak större betydelse än det egentligen har och " allt skulle var bra om inte". Du verkar bejaka snarare än försöka bekämpa din negativa inställning till hunden. Gå in stenhårt för att förminska "problemen" med hunden istället för att haka upp dig på dem och varför inte engagera dig lite i jycken. Kan du inte tänka dig att prova det kan man nästan tro att det handlar om egoismstärkande maktkamp?

Om det är smuts och hår som stör dig, så tror jag nog att din sambo hellre dammsuger varje dag än att ge bort sin hund.

Resten känns som småsaker som kommer från att du är irriterad från början och försöker hitta anledningar till att tycka illa om hunden. Det är en sak att inte vara hundmänniska - en annan sak att tycka så illa om ett djur som helt enkelt råkar finnas i närheten och inte gör något värre än att håra och slafsa.

Det kanske ligger något i att du har ett stort kontrollbehov, det är inte hunden det egentligen handlar om, utan helt enkelt en faktor som du inte vet hur man handskas med, som du inte valt. Men du har valt din sambo och därmed även hans hund. Det kanske finns någon form av terapi för det här? För det låter ju överdrivet att må så dåligt över att ha en hund i huset överhuvudtaget, när du inte ens behöver göra något med hunden? Kbt? parterapi? Något för att släppa kontrollbehovet?

Jag var en gång i tiden rädd för hundar (efter att ha blivit jagad av en), men efter att ha lärt känna trevliga och lugna hundar så gick det över och jag är numera bara rädd när det är rationellt, dvs, när en okopplad hund uppvisar aggressivt beteende. Ens känslor gentemot djur kan alltså ändras. Dina känslor också, men då måste du tänka på något annat sätt än att "stå ut". Du måste hitta något positivt med hunden.

Jag vill börja med att säga att jag VERKLIGEN är en hundmänniska. När jag skummar tråden och dina svar tycker jag att du och din sambo verkar vara resonabla människor som båda verkligen vill att den andra ska vara lycklig.

Även om jag har svårt att förstå hur man kan ogilla hundar så kan jag sätta mig in i hur jobbigt det måste vara att hitta någon som man vill leva ihop med, men där livsstilarna inte går ihop. Hund är verkligen en livsstil som innebär mycket jobb men som för den som älskar hunden är det värt det. Jag känner med dig, men också med din sambo för han måste verkligen älska dig och slits mellan dig och sin älskade hund.

Det är fint av dig att du vill försöka lära dig uppskatta hunden och det bästa sättet att lyckas med det är att umgås med hunden och göra roliga saker ihop. Det finns massor av aktiviteter man kan göra med hund allt från motion, till olika träningsformer. Läs på om dem, se om det är något du kan föredra, kanske något du, sambon och hunden kan göra ihop?

Jag hade inte kunnat fortsätta ett förhållande med någon som inte kunde knyta an till mina katter, han hade inte nödvändigtvis behövt älska dem lika mycket som jag gör men jag kräver att en eventuell partner åtminstone ser dem som fullvärdiga familjemedlemmar.

En gång slutade jag dejta en kille enbart pga att jag ansåg att han visade för lite intresse för katterna. Han var en bra kille i övrigt skall tilläggas, men just den lilla detaljen gjorde att jag kände att det inte var något att satsa på.