va tycker ni om denna text om ångest? Lite nyfiken bara :)

Ångesten kommer över mig som en tsunamivåg. Skoningslöst och utan förvarning.
Jag försöker vifta med armarna för att komma upp till ytan igen,  för att få ta ett andetag.

Minuterna känns som timmar och jag sjunker längre och längre bort från vattenytan. Jag måste nudda botten för att kunna putta mig upp igen.

Jag sjunker och sjunker men det kommer ingen botten? Jorden har blivit bottenlös. Tankarna snurrar, nu är det snart slut.

 Jag har tagit livet för givet! Gnällt och ältat för mycket och inte levt livet som jag vill leva det. Låtit andra styra mig och mitt liv som de vill ha det.

FAN FAN FAN! Nu är det försent. Förlåt gud (som jag inte ens tror på), förlåt min själ att jag har förått dig.

Jag landar med fötterna på botten och puttar med alla mina sista krafter upp mig till vattenytan och jag tar mitt livs underbaraste andetag. Jag känner mig pånyttfödd.

Jag får tag i ett träd och håller mig fast kring det medans jag ser vågorna klinga av omkring mig. Just NU är jag SÅ levande. Finns ingen oro om framtid eller dåtid. Finns bara här och nu.

Trädets ruggliga yta mot min kropp, mina ryckande andetag, dropparna från håret och det grumliga, kalla vattnet som strömmar kring mig.

Jag tackar Gud och gråter min ljuvaste gråt någonsin. Förlåtelsegråten.

Jag vet inte vrf jag lägger upp detta här. Det här skrev jag för ca 6 månader sen och vet egentligen inte varför? Vet inte ens va de är? En dikt? poesi?
Vad kan man kalla det liksom :P  Jag bara tyckte de kändes bra för stunden antar jag bara lite kul och se va alla andra tycker :)

Känner mig lite vilsen för tillfället ang. framtiden och livet :)