Min 5 åring slår mig...

Men du måste ju vara starkare än en femåring?? Håll i honom tills han lugnar ner sig och blir kommunicerbar. Han kan ju uppenbarligen skärpa sig på dagis så han måste bara få lite respekt för dig också...

Oj, ja du ska verkligen ta tag i det. just nu så sitter han över dig och det vet han att han gör med.
Tror nog att du skulle behöva hjälp utifrån för att ta tag i detta. Tror inte att du kan det själv. Finns det inte kurser man kan gå där man lär sig att hantera sådant här? Kolla med bvc de brukar ha en mängd av olika kurser man kan gå på gratis. har vi ial här.

Förstår att det gör hon, men du får absolut inte gå därifrån eller gå iväg och bli ledsen, då tror han att han har vunnit.

Vet inte hur du kommunicera med honon men om du säger något så håll helt fast vi det så det inte blir tomma ord. Kanske han vill ha mer tid ihop med dig och på så vis har hans beteende blivigt såhär fel dåbhan får uppmärksamhet även om det är till det sämre. Lägg en kvart ca om dan på honom då han styr och bestämmer leken. Va tydlig med att det är han som styr denna stunden å du förbereder honom när der är 5 minuter kvar tydligt så ni hinner avrunda. Allt som du styr av bör avrundas med 5 innan så man inte tex bara slår av tven osv. Er relation kommer kräva lite tid innan ni får balans. Har med en dotter som kan bli mycket arg men upplever dagar då hon får denna typ av tid å uppmärksamhet som mycket lugnare.

Vad gör du när han slåss? Om min 5-åring skulle slåss så skulle han få sitta på en stol fem min, funkar väldigt bra på honom. Den metoden har dock aldrig funkat på storebror. Han är 8 år och sist han slogs så fick han ett dygns iPhoneförbud. När han var mindre fick vi ofta hålla fast honom tills han var lugn och slutade slå och sparka.

Jag hade ringt bup. Det kan ju faktiskt finnas en anledning bakom hans beteende. Jag känner ETT barn som betett sig så och där fanns det en diagnos bakom som gjorde att han inte kunde behärska sig (bl.a).

Påminner mig om en familj som hade en Dobberman. En dag när husse var borta så ställde hunden matte mot väggen, hon fick inte röra sig en millimeter för då markerade hunden med blottade tänder och morrningar. Familjen gick till veterinären och frågade vad de skulle göra och veterinären förklarade att det är inget fel på hunden, den har bara klättrat ett steg på rangskalan och betraktar sig själv som högre i rang än matte. Rådet man fick var att matte skulle ta 'fighten' med hunden och vinna, därigenom förpassas hunden åter till lägsta rang, vilket är den plats hunden ska ha, och för övrigt också trivs bäst med, i familjen. Det hjälper föga att husse markerar rangordningen för problemet återkommer bara så fort matte och hunden är ensamma. Nu vågade inte matte ta den fighten med resultatet att hunden fick avlivas, inte för att det var något fel på hunden utan för att det var fel på matte.

Är detta applicerbart på din son och er relation? Det överlåter jag till dig att avgöra, men min åsikt är att det här är något fundamentalt fel från början. Tanken är ju att man genom konsekvens, kärlek och auktoritet ska utöva sitt föräldraskap så att det aldrig ska behöva gå så här långt. Idag skulle du ju kunna ta 'fighten', visa vart 'skåpet ska stå' och vem som bestämmer men förbered dig på en våldsam kamp som du måste vinna. Eftersom historiken här tyder på att detta kan vara svårt för dig, samt att det som krävs kanske inte heller överensstämmer med de regler vi har att rätta oss efter så ansluter jag mig till föregående talare; ring BUP!

Tack för alla svar.

Jag har försökt att hålla i honom tills han lugnar ner sig, men han är så otroligt stark så jag har svårt att hålla fast honom.  Efter han har slagit mig och jag ska ta i honom så springer han iväg och då blir det ofta en katt och råtta lek, jag brukar då ge upp då han bara skrattar och tycker att det mest är en lek.

Jag har provat att prata med honom och berättat vad jag känner när han slåss, att det gör ont och att jag blir ledsen, men får ofta då till svar "jaha bra" Det är svårt att prata med honom då han inte verkar lyssna.
Ibland verkar han lyssna men det kan gå bara en kort stund sen är det samma sak igen.

Jag kommer att ta till mig era tips och råd, och prova göra som en del av er skrivit om inte det hjälper så kontaktar jag BUP.
               

Hur skulle du vilja beskriva dig själv som person? Hur skulle din omgivning beskriva dig? Det låter på mig som om du är en något osäker och möjligen också inkonsekvent person?

Att ha tålamod och överseende med sådana personlighetsdrag är något vi har lärt oss genom livet, och som vuxna kan vi förhoppningsvis visa såväl tålamod som sympati och empati. Barn är mer direkta och har inte utvecklat dessa goda egenskaper fullt ut vilket kan göra att han istället reagerar med osäkerhet för att inte säga irritation och ilska. Jag tror inte på att ha för många regler, men jag tror också att de flesta regler som man faktiskt sätter upp i en familj är acceptabla för barnet så länge det alltid är så. Alltså inget onödigt gnäll, spara det till det som är viktigt men se till att barnet då lyssnar och hörsammar uppmaningen, då vet barnet vad han/hon ska relatera till och kan känna såväl trygghet som säkerhet och respekt. Låt barnet bestämma när något är mindre viktigt eller ge alternativ som alla är lika goda för dig, då blir det också lättare för barnet att faktiskt lyssna när det handlar om viktigare saker. Det finns många knep och ingen förälder är perfekt, men kanske behöver ni hjälp i ert umgänge?

Det bästa är att barn faktiskt vill att du axlar ditt ansvar som förälder. Barn vill att du ska vara en ledare som kan erbjuda guidning och hjälp genom livet, som kan ge klara ramar och riktlinjer samt naturligtvis kombinerat med en massa kärlek. Jag tror inte att det nödvändigtvis behöver vara något fel på grabben men det är definitivt ett problem i er relation. Om detta är ett problem när han är 5 år, hur tror du då det kommer att vara när han är 15 år? Det är du som ska vara ledaren så se då också till att vara det. Vilka regler man sätter upp är olika från familj till familj, alla är vi olika och barn har en enorm förmåga att anpassa sig till olika villkor, så tjafsa inte om småsaker men se till att driva igenom det som är viktigt. Samtidigt måste det finnas balans, för med åldern kan också barn slå bakut om auktoriteten är för stor, så visa ibland att även du är människa med fel och brister.

Jag är definitivt inte någon självutnämnd expert utan detta är min spontana reaktion på dina funderingar. Jag kom bara på att din ärliga fråga förtjänade lite mer än min tidigare anekdot. Om det ligger något i denna analys får du avgöra själv men om det gör det, så kan du ju inte hjälpa att du är som du är, utan behöver professionell hjälp att hitta en fungerande roll som förälder till din son. Se det inte som någons fel utan som ett relations problem som ni antagligen behöver hjälp med att lösa!

Om din son säger "Jaha bra" när du berättar att det gör ont på dig så tippar jag att han vill få dig att KÄNNA! Han har gått i strid med er. Har du och din man varit utmattade inför sonens uppförande länge? Har kanske ni eller någon av er blivit så trött att ni ignorerar honom? Stänger in honom ? Säger kränkande saker till honom? Det brukar vara så att det "dåliga uppförandet" leder till en dålig spiral där "uppförandet" inte blir bra åt något håll och både barn och föräldrar känner sig värdelösa. Nu vet jag inte var du bor, men sök hjälp! I Majorna i Göteborg där jag bor känner jag föräldrar som gått jättebra föräldrakurser inom stadsdelen dit man går med sitt barn och får hjälp i sitt förhållningssätt i olika situationer.

Hade jag haft en femårig , som är mitt barn och slår mig hade jag gett tillbaks en smäll, så att han/hon skall förstå att det inte är kul och bli slagen ! Punkt slut.

Jag tror inte alls att grabbens reaktion behöver vara någon typ av svar på kränkningar. Att inta en sådan position är typiskt för den som inte kan se något fel hos barn  utan lägger allt per automatik på föräldrarna. Pojken är en egen individ och som sådan fullt kapabel att helt utan orsak vålla bekymmer helt enkelt bara för att han känner för det. Det man ska grunna på är nog istället varför han vill vara elak? Vad är det som driver honom? Är han för bortskämd och saknar ramar och regler? Eller är det av besvikelse för att förälderns ledarroll saknas? När började detta? Har det alltid varit så? etc. etc.

Jag kommer klart ihåg hur det var när jag var 5 år, jag kunde jävlas ordentligt helt enkelt bara för att jag kände för det, fast oftast kände jag inte för det för det var så lugnt och harmoniskt hemma. Barn i 5 års åldern är INTE per automatik oskyldiga bara för att de är barn. Tvärt om så kan de vara hundra gånger utstuderat jäkligare än vad en vuxen någonsin kan vara. När vi var 5 år så slaktade vi 1 000 tals humlor, skar av dem vingarna och plågade ihjäl dem för att sedan bygga en humle kyrkogård: Säg den vuxen som gör något sådant. Som tur var insåg vi själva till slut hur sjukt det var men den insikten kom inte förrän långt in i leken. Barn kan vara fruktansvärt jäkliga och elaka helt utan anledning alls!

Melinda05's förslag har nog en klar effekt, problemet är bara att förslaget är olagligt och därför inte att rekommendera. När jag var 5 år så nog fanken visste jag vem man inte skulle jäklas med på dagis eller bland kompisarna, för då åkte man på stryk. Så tvärt emot vad de flesta skulle säga här, så anser jag precis som Melinda att en ordenlig smäll verkligen skulle öka pojkens respekt för dig. Han skulle helt enkelt tänka; 'jäklar, man jäklas inte med morsan'! Om det sedan är pedagogiskt låter jag vara osagt och sedan vet man inte hur länge effekten håller i sig. Förutom att det är olagligt, så är det alltså inget att bygga på i längden. Du har en mängd samhälleliga resurser som kan stötta och hjälpa er, så länge du håller tassarna i styr vill säga. Så se det INTE som ett misslyckande, se det inte som någons fel utan se det som ett relationsproblem och sök hjälp!

Vi hade det rätt så tufft med vår son för ett år sedan, då var han 5. 'Han blev så fruktansvärt arg när han inte fick som han ville, började slåss, kasta saker, smälla igen dörrarna etc. Det enda som fungerade på honom var att låta honom sitta antingen själv eller tillsammans med någon i ett annat rum tills han hade lugnat ner sig. Ibland fick han någon form av straff, t ex att han inte fick spela på surfplattan ett x antal dagar. Ibland har jag sagt till honom att jag kan också slåss och jag kan slå mycket hårdare än han. Ibland har jag hållit fast honom väldigt hårt bara för att han inte ska kunna springa iväg. 

Nu är han sex år och blir inte så arg lika ofta, han har väl mognat till sig lite mer. Med en del barn måste man visa extra tydligt vart skåpet ska stå. Man får inte vara mesig, man får visa tydligt att så här är våra regler, så här vill vi ha det och om du inte lyssnar så blir det en del konsekvenser, t ex straff, att man får inte vara med, alla blir arga etc.