Min 5 åring slår mig...

Påminner mig om en familj som hade en Dobberman. En dag när husse var borta så ställde hunden matte mot väggen, hon fick inte röra sig en millimeter för då markerade hunden med blottade tänder och morrningar. Familjen gick till veterinären och frågade vad de skulle göra och veterinären förklarade att det är inget fel på hunden, den har bara klättrat ett steg på rangskalan och betraktar sig själv som högre i rang än matte. Rådet man fick var att matte skulle ta 'fighten' med hunden och vinna, därigenom förpassas hunden åter till lägsta rang, vilket är den plats hunden ska ha, och för övrigt också trivs bäst med, i familjen. Det hjälper föga att husse markerar rangordningen för problemet återkommer bara så fort matte och hunden är ensamma. Nu vågade inte matte ta den fighten med resultatet att hunden fick avlivas, inte för att det var något fel på hunden utan för att det var fel på matte.

Är detta applicerbart på din son och er relation? Det överlåter jag till dig att avgöra, men min åsikt är att det här är något fundamentalt fel från början. Tanken är ju att man genom konsekvens, kärlek och auktoritet ska utöva sitt föräldraskap så att det aldrig ska behöva gå så här långt. Idag skulle du ju kunna ta 'fighten', visa vart 'skåpet ska stå' och vem som bestämmer men förbered dig på en våldsam kamp som du måste vinna. Eftersom historiken här tyder på att detta kan vara svårt för dig, samt att det som krävs kanske inte heller överensstämmer med de regler vi har att rätta oss efter så ansluter jag mig till föregående talare; ring BUP!