Min 5 åring slår mig...

Påminner mig om en familj som hade en Dobberman. En dag när husse var borta så ställde hunden matte mot väggen, hon fick inte röra sig en millimeter för då markerade hunden med blottade tänder och morrningar. Familjen gick till veterinären och frågade vad de skulle göra och veterinären förklarade att det är inget fel på hunden, den har bara klättrat ett steg på rangskalan och betraktar sig själv som högre i rang än matte. Rådet man fick var att matte skulle ta 'fighten' med hunden och vinna, därigenom förpassas hunden åter till lägsta rang, vilket är den plats hunden ska ha, och för övrigt också trivs bäst med, i familjen. Det hjälper föga att husse markerar rangordningen för problemet återkommer bara så fort matte och hunden är ensamma. Nu vågade inte matte ta den fighten med resultatet att hunden fick avlivas, inte för att det var något fel på hunden utan för att det var fel på matte.

Är detta applicerbart på din son och er relation? Det överlåter jag till dig att avgöra, men min åsikt är att det här är något fundamentalt fel från början. Tanken är ju att man genom konsekvens, kärlek och auktoritet ska utöva sitt föräldraskap så att det aldrig ska behöva gå så här långt. Idag skulle du ju kunna ta 'fighten', visa vart 'skåpet ska stå' och vem som bestämmer men förbered dig på en våldsam kamp som du måste vinna. Eftersom historiken här tyder på att detta kan vara svårt för dig, samt att det som krävs kanske inte heller överensstämmer med de regler vi har att rätta oss efter så ansluter jag mig till föregående talare; ring BUP!

Hur skulle du vilja beskriva dig själv som person? Hur skulle din omgivning beskriva dig? Det låter på mig som om du är en något osäker och möjligen också inkonsekvent person?

Att ha tålamod och överseende med sådana personlighetsdrag är något vi har lärt oss genom livet, och som vuxna kan vi förhoppningsvis visa såväl tålamod som sympati och empati. Barn är mer direkta och har inte utvecklat dessa goda egenskaper fullt ut vilket kan göra att han istället reagerar med osäkerhet för att inte säga irritation och ilska. Jag tror inte på att ha för många regler, men jag tror också att de flesta regler som man faktiskt sätter upp i en familj är acceptabla för barnet så länge det alltid är så. Alltså inget onödigt gnäll, spara det till det som är viktigt men se till att barnet då lyssnar och hörsammar uppmaningen, då vet barnet vad han/hon ska relatera till och kan känna såväl trygghet som säkerhet och respekt. Låt barnet bestämma när något är mindre viktigt eller ge alternativ som alla är lika goda för dig, då blir det också lättare för barnet att faktiskt lyssna när det handlar om viktigare saker. Det finns många knep och ingen förälder är perfekt, men kanske behöver ni hjälp i ert umgänge?

Det bästa är att barn faktiskt vill att du axlar ditt ansvar som förälder. Barn vill att du ska vara en ledare som kan erbjuda guidning och hjälp genom livet, som kan ge klara ramar och riktlinjer samt naturligtvis kombinerat med en massa kärlek. Jag tror inte att det nödvändigtvis behöver vara något fel på grabben men det är definitivt ett problem i er relation. Om detta är ett problem när han är 5 år, hur tror du då det kommer att vara när han är 15 år? Det är du som ska vara ledaren så se då också till att vara det. Vilka regler man sätter upp är olika från familj till familj, alla är vi olika och barn har en enorm förmåga att anpassa sig till olika villkor, så tjafsa inte om småsaker men se till att driva igenom det som är viktigt. Samtidigt måste det finnas balans, för med åldern kan också barn slå bakut om auktoriteten är för stor, så visa ibland att även du är människa med fel och brister.

Jag är definitivt inte någon självutnämnd expert utan detta är min spontana reaktion på dina funderingar. Jag kom bara på att din ärliga fråga förtjänade lite mer än min tidigare anekdot. Om det ligger något i denna analys får du avgöra själv men om det gör det, så kan du ju inte hjälpa att du är som du är, utan behöver professionell hjälp att hitta en fungerande roll som förälder till din son. Se det inte som någons fel utan som ett relations problem som ni antagligen behöver hjälp med att lösa!

Jag tror inte alls att grabbens reaktion behöver vara någon typ av svar på kränkningar. Att inta en sådan position är typiskt för den som inte kan se något fel hos barn  utan lägger allt per automatik på föräldrarna. Pojken är en egen individ och som sådan fullt kapabel att helt utan orsak vålla bekymmer helt enkelt bara för att han känner för det. Det man ska grunna på är nog istället varför han vill vara elak? Vad är det som driver honom? Är han för bortskämd och saknar ramar och regler? Eller är det av besvikelse för att förälderns ledarroll saknas? När började detta? Har det alltid varit så? etc. etc.

Jag kommer klart ihåg hur det var när jag var 5 år, jag kunde jävlas ordentligt helt enkelt bara för att jag kände för det, fast oftast kände jag inte för det för det var så lugnt och harmoniskt hemma. Barn i 5 års åldern är INTE per automatik oskyldiga bara för att de är barn. Tvärt om så kan de vara hundra gånger utstuderat jäkligare än vad en vuxen någonsin kan vara. När vi var 5 år så slaktade vi 1 000 tals humlor, skar av dem vingarna och plågade ihjäl dem för att sedan bygga en humle kyrkogård: Säg den vuxen som gör något sådant. Som tur var insåg vi själva till slut hur sjukt det var men den insikten kom inte förrän långt in i leken. Barn kan vara fruktansvärt jäkliga och elaka helt utan anledning alls!

Melinda05's förslag har nog en klar effekt, problemet är bara att förslaget är olagligt och därför inte att rekommendera. När jag var 5 år så nog fanken visste jag vem man inte skulle jäklas med på dagis eller bland kompisarna, för då åkte man på stryk. Så tvärt emot vad de flesta skulle säga här, så anser jag precis som Melinda att en ordenlig smäll verkligen skulle öka pojkens respekt för dig. Han skulle helt enkelt tänka; 'jäklar, man jäklas inte med morsan'! Om det sedan är pedagogiskt låter jag vara osagt och sedan vet man inte hur länge effekten håller i sig. Förutom att det är olagligt, så är det alltså inget att bygga på i längden. Du har en mängd samhälleliga resurser som kan stötta och hjälpa er, så länge du håller tassarna i styr vill säga. Så se det INTE som ett misslyckande, se det inte som någons fel utan se det som ett relationsproblem och sök hjälp!