Mitt barn verkar inte accepteras!

Låter verkligen inte lätt!

Jag var i liknande situation som din, men har av flera andra anledningar valt att lämna relationen. Min sambo sa heller aldrig ifrån utan lät detta beteende pågå. Så det blev tillsist en av alla andra orsaker till att jag inte orkade mer. Så tyvärr har jag inga tips till dig, men hoppas att du får bra tips här!

Verkar ju som att det händer titt som tätt.

Jag hade ifrågasatt deras beteende och uttalanden.
Nästa gång så fråga, -vad menar du med det? 
Fortsätt sen med följd frågor tills dom vrider sig och inte riktigt vet vart dom ska bli av. Är inte hans tidigare barn närvarande, så kan du bli riktigt vass i tonen när du ifrågasätter dem. 

Åh, jag blir så ledsen för din skull. Jag kan inte säga att jag haft det som du men visst känner man igen vissa delar.
När jag blev gravid så kunde man ju knappt berätta det för nån utan att få frågan "och vad tycker bonus?" Det kanske är normalt att vilja veta vad storasyskonet tycker men för mig som inte har barn sen tidigare så tog det lite udden av min glädje. Till saken hör då att bonus var överlycklig så jag behövde tack och lov inte uppehålla mig vid ämnet längre än så men man skulle ju kunna vända på det och tänka sig att samma personer kunde frågat "och hur är det för dig när det redan finns ett barn?" eller nåt sånt, för det har sannerligen inte varit enkelt och faktiskt jävligt jobbigt emellanåt. Men det får man ju inte prata om då förstås, om man skulle känna det så.

Jag tycker det låter som att de där släktingarna beter sig som barn. Är de i "maskopi" med bonusarnas mamma på nåt sätt? Är du den onda häxan eller nåt? Det låter så omoget. Min bonus hakade också upp sig på utseende, hittade saker hos bebis som han tyckte fanns hos sig själv. Kunde fantisera otroligt mycket. Påstod att alla hans kompisar tyckte bebis var lik sin pappa, blev riktigt jobbigt att höra till sist men då är ju detta ett barn och dess fantasier. Att vuxna människor ska hålla på så där, det låter märkligt.

Och jag har också fått höra saker som att det skulle vara lättare för mig eftersom min sambo redan hade barn. Tvärtom skulle jag vilja säga. Tack och lov har jag inte behövt höra det så ofta.

Det värsta jag hört kommer tyvärr från min egen partner, när vi satt i soffan, bara han och jag, och jag började prata om vilken tur vi hade haft, att vi fått ett så fint barn, och han säger nåt i stil med att han tycker att han varit en jävel på att hitta bra kvinnor att skaffa barn med och så börjar han prata om sin äldsta och hur snygg han kommer att bli.
Ska man inte ens få lov att uppskatta sitt eget barn med den man har skaffat barn med. Jag utgår ifrån att han och hans före detta, under de fyra år de var ihop efter att deras barn var fött, vid flertalet tillfällen har glatt sig över sitt barn. Jag har med egna ögon sett hur de skickar bilder på sitt barn till varandra när det varit något särskilt som barnet varit med om. Självklart har de ägnat sig åt ömsesidig beundran över sitt älskade barn. Det är ju själva fan att man inte får lov att ägna en gemensam stund åt uppskattning utan att han ska få dåligt samvete över att vi inte ägnade hans första barn en tanke.

För det handlar väl mycket om det även hos din mans släktingar. En rädsla att bonusarna ska komma i skymundan. Och så slår det över åt andra sidan. Men det låter extremt, och kanske att det handlar om mer än så. Tyvärr har jag inga tips, jag är själv väldigt dålig på att samla mig till att ge bra svar.

Hur är det på din egen sida, hur beter sig dina föräldrar osv?

När det gäller att farmor och farfar endast köper åt de stora, så fråga varför dom inte köper åt bebisen.
Fast det skulle pappan ta tag i. Han skulle helt enkelt ge tillbaks grejerna som de kommer med, och säga åt dem att -jag accepterar inte att ni gör skillnad mellan mina barn, ta era grejer med er och visa er inte här igen förrän ni vill ge alla/behandla alla lika.

Sätt dig ner och fundera igenom alla situationer, vad dom brukar säga/göra. Sedan funderar du fram vad du ska säga åt dem, och även bemöta dem med när dom svarar. 

I sådana här situationer ser jag två lösningar, strunta i kommentarerna och fortsätt tala om ditt barn eller som någon redan skrivit, fråga varför de säger som de gör, tex vad menar du med detta uttalande? När det gäller farföräldrarnas behandling av ditt barn, kräv av din sambo att han talar med dem. Om dina svärföräldrar ändå inte lyssnar, sluta med att åka till dem med erat barn. Man kan också låtsas spela lite dum, t ex säga jag har säkert fel men när du säger x om mig när jag pratar om mitt barn känner jag det som mitt barn är mindre värd i dina ögon är mina bonusbarn. På det sättet tappar många fattningen, för det är en enkel förfrågan som framställs på ett artigt sätt.

Det är din mans skyldighet att se till att hans föräldrar inte gör skillnad på HANS barn. För det är inte dina barn som de gör skillnad på. Ditt barn ignorerar de helt. Men din mans barn gör de stor skillnad och de ignorerar de endast den yngsta medan hans äldre barn uppmärksammas. Det är din mans största problem att handskas med. Du har inget med detta att göra och behöver egentligen inte ta denna fighten med dom överhuvudtaget. Säger de något så kan du bara säga att du tycker det är tråkigt att de inte kan älska alla sina sonsöner/brorsöner lika utan gör skillnad. Jag bryr mig inte eftersom ni inte är mina föräldrar/syster men er son/bror blir nog ledsen inombords när ni gör skillnad.

Jag vet iaf att mormor och morfar älskar xxxxx och de vill vara en del av xxxxx liv och kommer få vara det eftersom jag ser att de behandlar honom med kärlek och respekt. Vad min man tycker om det ni håller på med bryr jag mig inte om men jag kan inte förstå hue man kan behandla sina barnbarn/brorsbarn så olika bara för att de har olika mammor. De är barn! Ta ut er aggression på er son/bror istället som lever på detta sättet än att ta ut det på oskyldiga barn.