Problem att vara smart, någon som känner igen sig?

Vissa människor är självgoda med ett till synes gott självförtroende. De har något grandiost över sig. Vi gillar dem inte men de gillar sig själv. Och det märks. De behöver nödvändigtvis inte alltid vara framfusiga eller skrytsamma, men självgodheten lyser igenom i alla fall. Problemet med denna typ av självförtroende är att den byggs upp av att andra måste göras sämre. Andra självgoda individer utvecklar sin människosyn byggd på fördomar och syndabockar. Så länge de andra är sämre, är vi med automatik bra. Det går alltså att vara självgod utan bra självkänsla. Bara de andra är sämre. Och jag måste se till att de görs sämre. Självkänslan är så skör och utmanad att jag måste ge mig på andra. Självgodheten byggs upp genom hatet mot andra. Men människor med bra självkänsla behöver inte vara självgoda, långt därifrån. De är trygga och kan uppskatta andra. I självförtroendet syns och känns begrepp som integritet, värdighet och tillit. Men också en stor dos av ödmjukhet. Självkänslan byggs inte upp genom jämförelser mot andra. Och ödmjukheten är inte en svaghet. Ödmjukheten och värdigheten ger styrka.