Problem att vara smart, någon som känner igen sig?

Förutom dina uppenbara språkliga brister, kan ju även normalbegåvade människor ha en expertis inom ett område som du som (anser dig vara) intelligent inte har så stor koll på. Att uttrycka att en normalbegåvad "aldrig skulle förstå" vad du pratar om är alltså skitsnack.

Vissa människor är självgoda med ett till synes gott självförtroende. De har något grandiost över sig. Vi gillar dem inte men de gillar sig själv. Och det märks. De behöver nödvändigtvis inte alltid vara framfusiga eller skrytsamma, men självgodheten lyser igenom i alla fall. Problemet med denna typ av självförtroende är att den byggs upp av att andra måste göras sämre.

Andra självgoda individer utvecklar sin människosyn byggd på fördomar och syndabockar. Så länge de andra är sämre, är vi med automatik bra. Det går alltså att vara självgod utan bra självkänsla. Bara de andra är sämre. Och jag måste se till att de görs sämre. Självkänslan är så skör och utmanad att jag måste ge mig på andra. Självgodheten byggs upp genom hatet mot andra.

Men människor med bra självkänsla behöver inte vara självgoda, långt därifrån. De är trygga och kan uppskatta andra. I självförtroendet syns och känns begrepp som integritet, värdighet och tillit. Men också en stor dos av ödmjukhet. Självkänslan byggs inte upp genom jämförelser mot andra. Och ödmjukheten är inte en svaghet. Ödmjukheten och värdigheten ger styrka.

Jag vill inte uttala mig om intelligensen på mitt umgänge, men helt klart är vissa mer eller mindre intellektuella av sig. Jag känner att jag tänker mest likt och har betydligt mer gemensamt med de som är mer intellektuella. Men problemet är att jag har rätt mycket mindervärdeskomplex inför dessa människor och blir därför lite tillbakadragen. Jag känner mig mer avslappnad med personer som är mindre intellektuella av sig. Men då känner jag istället att jag inte får ut så mycket av umgänget. Känns som att man fastnar mitt emellan på något sätt. Man blir liksom aldrig riktigt nöjd. 

Men med det sagt så får jag väl också tillägga att det beror på sammanhanget. Ibland är det trevligt att bara snacka med någon om lite vad som helst och då bryr man sig inte speciellt mycket om personen är intellektuell eller inte, huvudsaken är att man får en trevlig stund. Allt behöver inte vara så jäkla seriöst. Ibland kan det vara kul att bara sitta och dra fyllehistorier också. Jag brukar vara rätt bra på att anpassa mig.      

Nej men så fint skrivet, skiner glorian extra starkt idag? :)
Du skriver generellt men jag får anta att du försöker lägga dessa egenskaper på mig eftersom det är mig du citerar. Ironiskt nog är det inlägg som ditt som lyser av självgodhet, precis som ordet antyder vill du visa hur mycket godare människa du är som accepterar alla och försöker knäppa på näsan genom att insinuera att det måste vara något fel på min självkänsla som inte gör detsamma.

I ditt första inlägg tar du upp allt händigt du kan, och att du minsann inte står ut med belevrade människor som har politik som nöje. Det är alltså OK för dig att lufta hur duktig du är och vilken typ av människor du inte kan med, men det är inte OK för mig att göra detsamma. Sedan går du till semantiskt angrepp (nu kommer väl "nej men vadå, tog du åt dig? Jag skrev ju bara generellt" ) när jag påpekade att jag faktiskt också kan allt det du räknade upp, men att jag skulle känt mig begränsad om det var allt jag kunde.

Då byter du taktik och börjar kalla mig självgod i tron att det ska få mig att...ja jag vet inte, inte skrev du väl det där för att få mig att må dåligt? inte är du väl en sådan människa som hånar stackars individer med dålig självkänsla? Nej, för då är du ju inte bättre själv och så KAN det ju bara inte vara..

Jag skäms inte för att jag tycker jag är bättre än de flesta, klart jag framstår som självgod när jag är så bra :) Men jag tycker inte det är något fel. Jag avskyr jante och "du ska inte tro du är något, du ska inte tro du är bättre än någon annan". Det är bara en social konstruktion som säger att ödmjukhet skulle vara något bra. Det är inte viktigare för mig att vara omtyckt än att säga vad jag egentligen tycker, DET är nämligen tecken på dålig självkänsla. 

Problemet med ödmjukhet är alla skenheliga personer som vill trycka i ansiktet på andra hur ödmjuka de är och vilka fina människor de är, vilket i sig tyder på motsatsen.

Stackare. Jag pratar hellre med någon som är normalbegåvad och som klarar av att uttrycka sig, än pratar med någon som har lika hög intelligens som jag själv, men som inte kan för ett normalt samtal. Att vara intelligent betyder inte att man vet allt, så vad en annan person har att dela med sig vad gäller erfarenheter och upplevelser betyder bra mycket mer i mina ögon än att kunna derivera ekvationer. Själv ligger jag på 99:e percentilen, men jag hade nog betackat mig ditt sällskap och gått och snackat skit med grabbarna på lagret.

Ha ha! LOL skriver i tredje person just för att framstå som ödmjuk och fin, men i själva verket är det bara passiv-aggressivt. Skenheligheten lyser igenom.

Jag har aldrig påstått att jag är ödmjuk. 

Hmm, det finns ju olika sorters smarthet. Har en vän som tycker att hon är väldigt smart då hon har en plugghjärna och minns väldigt mkt information. Hon är väldigt kunnig. Men då hon ej är socialt smart, ej emotionellt smart (som jag anser mig vara) så ser hon dum ut i mina ögon, och jag ser dum ut i hennes.

Vad pratar du om när du umgås med folk? Jag pratar mycket psykologi, filosofi, värderingar osv. Och jag får absolut inte ut nåt av att umgås med en robot fylld av kunskap som ett bibliotek. Jag vill ha ett utbyte på djupet som bara kan ske mellan 2 gamla själar.

Hej, mensamedlem här. Klart man utmanas av alla människor, bara man hoppar ner från sin höga häst och lyssnar. Att inte förstå att man kan lära sig något av alla, det är osmart. Vill man diskutera politik och kvantfysik, ja då är det inte mig man ska vända sig till utan min syster med downs syndrom. Iq i all ära, men kan man inte nyttja den även med andra, så är man inte särskilt smart ändå.

Passive-aggressives unite :) 

Det beror lite på vilket humör man är på. Ibland är det uppfriskande kul att umgås med någon som inte är riktigt klok.   Men en person som är klok och eftertänksam av sig går alltid bra att umgås med, oavsett personens bildningsnivå. Nu råkar det vara så att i min bekantskapskrets har det ofta varit de som är smarta och belästa som också varit väldigt kloka av sig. Långt ifrån alltid, men ofta. Så det ena behöver inte utesluta det andra.

Ödmjukhet kan man absolut skaffa sig, om inte annat kan man spela ödmjuk.

Denb som är intelligent framställer sig på ett sätt som gynnar dennes intressen.
 

Jag tycker det är otroligt roligt hur så många oerhört smarta människor, som inte klarar av att kommunicera med mindre smarta, hänger här på familjeliv? Hur hänger det ihop?

Nej jag känner inte igen mig. Jag får faktiskt ut riktigt mycket av att kunna kommunicera med små barn eller med utvecklingsstörda (ja jag går på deras fester av privata skäl). På mitt jobb är det mest personer med inte alltför lyckad gymnasieutbildning bakom sig och jag har kul i fikarummet och på firmafesterna. Jag har en civilingenjörsutbildning och en teknologie doktorsexamen, så heldum är jag inte. Att jag sedan inte riktigt passar i Mensa (inte tillräckligt högt IQ, tror jag, bara på skoj skull gjort nättest) gör mig verkligen ingenting. Jag är nöjd med mig och jag har ett lagom krävande jobb. Kan faktiskt ärligt säga att sedan jag drog ner och inte jobbar till max utan tar det lungt på 80% av min kapacitet har jag inte märkt någon minskning i beröm av chefen, ingen klagar, jag mår bättre av att inte dumpressa mig! Bara jag som krävt max tidigare och jag får inte mer lön eller högre befogenhet så varför pressa tänker jag numer!

Att som vuxen inte kunna anpassa sig till att prata med andra som inte hänger med i avancerat mattesnack eller politiska diskussioner, det anser jag nog snarare är en nackdel och ett hinder. Att man som sådan inte fungerar fullgott i sociala sammanhang.