Bryter snart ihop! Hjälp!

Jag och min förredetta träffades och blev tillsammans i januari iår, vi flyttade ihop i hans lägenhet i mars. Han har även två barn, 4 och 7 år gamla som jag älskar väldigt mycket. I juni flyttade vi närmare bådas familjer och mitt jobb (bodde ca 4 mil ifrån jobbet när jag flyttade in hos honom). Vi hyrde då ett hus, som vi båda två trivdes väldigt bra i. Vi har haft många ups and down sedan vi flyttade ihop. Bla att jag fick reda på att jag inte kan få barn. Mamman till barnen kidnappade dom (han har ensam vårdnad.) m.m

I augusti efter att ha bott knappt två månader i huset så kommer han till mig och säger att han vill göra slut. (Pga av att jag varit lättirriterad.) Jag får panik och flyr till mina föräldrar. Kortfattat sedan så får jag reda på att det inte var ett definitivt beslut. Jag flyttae tillbaka igen och vi har "paus" någon vecka. Sedan försöker vi igen, jag orkar endast två dagar då han tycker det är "konstigt" att vara nära mig. Jag får panik åter igen och gör slut med honom. Flyttar till mina föräldrar igen.

Ångrar mig dagen efter och frågar om han vill ta tillbaka mig. Han vet inte vad han vill, men att han först måste reda ut saker och ting i sitt liv innan han är redo för ett förhållande igen..

detta är nu en 5 - 6 veckor sedan. Vi försöker att vara vänner, och träffas ibland. Ibland har vi sex med varandra också.

För två veckor sedan frågade han mig om jag ville vara barnvakt då han tänkte åka och hälsa på sin bror (denna helgen.) jag säger att ska han ut och ragga tjejer så vägrar jag sitta barnvakt. Han svarar då "det ska vi inte, jag är inte redo för förhållande med någon innan jag fått ordning på mitt liv. Men då tänkte jag försöka med dig igen om du vill."

Nu vet han alltså vad han vill. Och snart kommer han flytta in till samhället där barnen har skola och dagis. Då huset ligger 4 km ifrån samhället och han inte har körkort så klarar han sig inte utan mig och är tvungen att flytta. Han får cykla med den minsta till dagis varje dag.

Jag mår så fruktansvärt dåligt, dels för att vårat drömhus inte är mitt längre, det är hans nu. Och 1 nov tar min bror över huset med sin flickvän. Dels för att jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Jag sitter nu barnvakt i huset och bara tänker på när alla hans saker kommer flyttas härifrån, från ett hus som var _vårat_ drömhus. Ett hus vi tillsammans flyttade in i och inredde.

Jag gråter varje dag för att vi inte längre är den där lyckliga familjen vi var i våras, för att vi får ge upp vårat drömhus, för att jag älskar honom så fruktansvärt mycket och alltid vill vara nära honom. Men jag kan inte vara det, jag kan inte kalla honom för min, jag kan inte pussa och krama honom eller planera framtiden tillsammans.

Denna helgen har jag funderar mycket, gråtit halvt ihjäl mig när barnen legat och sovit. Jag vet om att jag borde försöka "glömma" honom så länge tills vi är redo igen. Försöka låta bli att träffa honom. Men det är så fruktansvärt jobbigt. Hur ska jag göra?? Snälla hjälp mig!!!