Knäckt läskoden?

Men när man ljudar så säger man inte vad bokstäverna "heter" (L "heter" E-L eller Ä-L, K "heter" K-Å) utan hur de låter. Även de konsonanter som man inte kan hålla ut som B, T, K, etc

BOLL ljudas alltså fram B-O (eller Å)--L, BARN ljudas fram B-A-R-N (inte b-e a e-r -en)

Som jag skrev...lyssna på vad du verkligen säger när du ljudar. Vi vuxna är lite "hjärntvättade" och hör inte dessa biljud eftersom vi lärt oss att ignorera dem. Fast för en som håller på att lära sig läsa är de betydligt tydligare. Sedan så färgas biljudet av vilken vokal som följer efter konsonanten så att "b" i boll uttalas mer "bå" än "bö" som i alla fall jag uttalar ett "rent" b-ljud.

Biljuden har inget med vad bokstäverna heter att göra, ett "b" utalas ju "be" när man säger bokstavens namn, men ljudet har också ett vokalljud men det är betydligt svårare att höra. Du tror att du ljudar "boll" som b-o-ll, men det gör du inte.  Testa så får du se, men du får nog säga ljudet några gånger för att höra det. "Barn" ljudas bö-a-är-en...om man inte vet att det står barn för då kan man ljuda ba-a-är-en.   

Ju kortare vokalljud du använder när du ljudar desto mindre "lurar" du dig.

Och konsonanter som går att hålla ut (rrrrrr, sssss, vvvvvv, nnnnn, mmmm, fffff, jjjjjj, lllllll, ) behöver inte alls innehålla något "vokalljud"

så ljudar åtminstone min dotter.

tex "lamm"

lllllllll - a - mmmmmmmmmmm

finna inga andra vokalljud i den "ljudningen" än "a"

absolut inga tendenser till "E-L   A    E-M" (e-l   a  e-m är inte att ljuda det är att säga vad bokstäverna heter i den ordning de står)

håller inte med.

Ett "SSSSSS" kan du väsa utan att börja eller avsluta med ett "biljud".

Detsamma gäller "lllll, mmmmm etc)

Det är bara spanjorer som inte kan börja ett väsande S-ljud utan att först säga "e"

(e-stockholmo) (e-special) (e-studiante)(e-spectacular)

Extremt intressant att få reda på varför i hela fridens namn min sexåring skriver duv när han menar du. För det måste ju bero på det lite suddiga v:et man hör när man säger du, eller är jag ute och cyklar?

Då kanske jag inte tänker helt tokigt när jag tänker "den får sitta tills hon ser att det är fel och gör en ny" varje gång jag kommer hem och ser skylten "Riklam, nej tak!" på dörren!

Dessutom var det bra tänkt, att göra nåt åt det, helt självmant, när hon såg att jag bara slängde reklamen i en hög innanför dörren!
Och den funkar. Utan problem!

Jag har inte kommit till slutet av tråden än, så det här kanske redan har avhandlats "klart".
Mitt äldsta barn lärde sig skriva bra långt innan hon blev duktig på att läsa. När hon fyllde 6 år var vi på en utlandssemester 2 veckor och hon skrev då sin första "bok", en "kapitelbok" om Madicken.  Sedan följde olika sagor, faktaböcker osv. Skriva har alltid gått väldigt enkelt för henne. Läsningen däremot har varit knöligare. Så pass att hon inte gillade att läsa. Hon gick nog i 2:an innan hon fick flyt i det, då hade jag hunnit fråga läraren om det kunde röra sig om dysleksi eller liknande...
Nästa barn var precis tvärt om. Läste böcker när hon fyllde 6 år. Men skrivandet har varit svårrare, hon går nu i 3:an och skriver helst inte alls. Läser däremot utan problem böcker som Bröderna Lejonhjärta.

Deras lärare säger att det handlar om att vi lär oss på olika sätt. Man kan se olikheterna även i andra sammanhang, hon gav exempel på hur man lägger pussel. Den som lär sig skriva snabbare väljer oftast att börja med ramen i pussel, den som börjar läser hela ord direkt utan att ljuda dem börjar med något i bilden i pusslet (om jag nu inte blandar ihop det...)   
Det stämde i alla fall på mina barn då. 

Håller helt med, detta är familjeliv som det ska vara! Bollande, utbytande av tankar och erfarenheter och trevlig ton! Extra tack till Flickan och kråkan.

Jag håller med om att det är en mycket trevlig tråd och tänkte passa på att fråga er 'experter' om en grej jag undrar över när det gäller att börja skriva.

Vi bor i England och barnen går i skola här, blev tillsagt av lärarna att absolut inte uppmuntra att skriva stora bokstäver iom att de sen måste lära om, man skriver ju väldigt sällan med stora bokstäver. Ja det kan jag ju köpa iofs men med stora sonen så ville han bara skriva med stora bokstäver så jag struntade i läraren för att jag ville inte motverka hans skrivarlust. Det gick jättebra och han har nu lärt sig skriva med både stora och små

Men sen när vi var i Sverige så satt jag och skrev med min brorsdotter som då gick i förskoleklass eller om det var ettan och hon berättade att de lär sig skriva med stora bokstäver. Så nu undrar jag, vad är tanken med det? Är det för att det oftast är lättare att skriva stora bokstäver och har ni några andra tankar om det? 

Ja det låter bra tycker jag! de börjar ju lite tidigare här och jag vill verkligen inte att de ska 'tröttna' för fort men än så länge tycker båda det är kul. Min yngsta som blev 4 i maj började 'reception' i September och det motsvarar väl lite förskoleklass med att leka fram lärandet. Han har inte knäckt läskoden men gillar att skriva krusiduller och frågar gärna hur man skriver ord som han sedan kopierar. Han är också besatt av tåg och har lärt sig känna igen ordet 'train' i alla texter

Här har de förutom att de lär sig bokstävernas ljud också ord som man ska lära sig känna igen utan att stava dem, det är ju dessa svårstavade mellan orden på engelska som 'the' 'and' 'in' 'but' mm mm

Sen har vi också dessa läsböcker i början med bara bilder, som jag personligen, tycker de är jättesvåra att göra något meningsfullt med jag vet ju att man ska prata om bilderna och fråga vad tror du händer sen mm mm men det har varit svårt att motivera barnen när de är så vana att jag läser text i böcker för dem. 

Och jag som aldrig lärde mig göra små bokstäver hävdar att man ska uppmuntra skrivandet, och ge fanken i om det är stora eller små bokstäver. Så länge dom inte är blandande stora och små, för då är det nåt annat än att man inte kan göra stora eller små det beror på.
Skulle jag gjort som jag blev tillsagt. Göra små bokstäver, då skulle jag fått lägga ner så mycket energi på att forma dom så jag aldrig hade orkat lära mig skriva.
Så jag struntade i små. Vilket kanske inte var vad lärarna för 40 år sedan uppskattade. Men nånstans gav alla upp och lät mig hållas.
Och nej. Fortfarande inga små bokstäver när jag skriver för hand. Dock har jag aldrig haft några problem med att få stor bokstav på rött plats och resten små varken på skrivmaskin (förr) eller dator (nu).

Fast du sa lite till. :)

"Fast man får vara observant så att det inte blir en dålig vana även efter att barnen kan skriva små bokstäver. Undervisnigen ska vara individuell och som lärare måste man vara observant och föra över barnet på de små bokstäverna så fort som man ser att det klarar att skriva dem utan allt för stor ansträngning. "

Det är väldigt lätt att den som inte kan det dom flesta kan får höra antydningar om att det är lat. Och "Det är bara att försöka...", "utan övning...".
Då är det inte roligt längre.

Fast om du aldrig kunde skriva små bokstäver utan stor ansträngning, så ska man ju inte föra över dig på det. Det var det där om att kunna tolka en text och läsa det som är underförstått.

Jag hade sagt "Men skärp dig! Vill du bli som mig eller?!". :)