Hur bemöta vår arga 2-åring?
Vi har en pojke på 2 år som är rent utsagt hopplös. Han är näst intill alltid arg och blir väldigt lätt uppretad. Han har varit så här sedan han föddes så det är inget nytt men nu börjar vår ork ta slut. Varje dag är en kamp och nu börjar tom storebror bli trött, han sätter ofta händerna för öronen och säger att han inte orkar lyssna på lillebrors skrik hela tiden.
Han är ständigt missnöjd, alltid finns det något att vara arg över liksom. Han sätter sig på tvären över allt och blir arg och skriker och kastar sig på golvet. Att lämna på förskolan är vidirigt! Det börjar alltid bra, han skuttar in på storebrors förskola (de går på olika förskolor) men sedan är det alltid något som går fel. Antingen råkar jag gå för fort så att han kommer efter, då blir han arg för det eller också går jag fel väg och då blir han arg för det eller också tittar ett annat barn på honom och då blir han arg för det. När han då blir arg är det liksom kört. Då är han sur, arg och bångstyrig och det går sällan eller nästan aldrig att avvärja utan då skriker han och är arg tills jag lämnar honom på hans förskola. Jag tycker inte det minsta synd om honom när jag lämnar en gråtandes kille på förskolan får vid det laget är jag så vansinnigt trött på honom att det bara är skönt att lämna över honom till fröknarna.
Snälla, jag måste få hjälp med detta. Någon med liknande problem som har tips?
Grejen är den att det inte handlar om att han måste lära sig att inte få som han vill för så här är det hela tiden och har alltid varit. Han får inte som han vill hela tiden men han skriker och bråkar ändå. Han ska alltid dra ut på saker och ting. Säger jag åt honom att komma och klä på sig så tar det evigheter innan han kommer. Jag kanske säger till först em gång att han ska komma och sedan två gånger och sedan säger jag till den tredje gången att han måste komma för annars händer detta eller detta. Han kan då komma men drar ut på det och gör tusen saker på vägen.
Jag får känslan att han oftast redan innan nån situation inträffar har bestämt sig för att han ska bli arg och sedan spelar det ingen roll vad man gör - han blir arg i alla fall.
Detta förstör så himla mycket. Framförallt kommer storebror ofta i kläm och får stå tillbaka för att lillebror är så arg.
Och en annan fråga, någon annan som haft så här arga barn som det sedan har vänt för? Som vid en viss ålder har blivit mycket gladare och inte alls lika arg? Eller kommer han gå igenom livet så här arg??