Valkyria75 skrev 2013-10-11 04:32:14 följande:
Oj vad du blev arg :)
Det är ganska vanligt idag med spädbarnsteam på BUP. De består ofta av t.ex. Psykolog, barnsjuksköterska, kurator och har även psykiater kopplad till dem. Utöver att ta hand om familjer med t.ex. Förlossningsdepression så sysslar de mycket med 'inställningsproblem', dvs problem med mat och sömn.
Det är jättebra att de finns och är ju specialiserade på just detta. De kan hitta när t.ex. sömnstörningar beror på andra problem som t.ex. problem med anknytning. Det är dessutom ofta här som depressioner hos föräldrarna hittas. Långvariga sömnproblem är väldigt tufft för föräldrarna att hantera och bara att få lov att gå och prata med någon som försöker hjälpa kan göra att det känns bättre.
Dessa saker är såklart utöver andra 'vanligare' problem som allergier eller 'bristande rutiner', men även detta är ett spädbarnsteam mer pålästa och uppmärksamma på.
Men psykologen pratar ju givetvis inte mest med spädbarnet utan med föräldrarna, även om de såklart tittar på hur samspelet dem emellan fungerar,
Jag håller med både dig och The doctor. Det är tyvärr så att många föräldrar förväntar sig ett sömnmönster som inte är särskitl vanligt för små bebisar, de tror att de ska sova hela nätterna eller möjligtvis bara vakna någon enstaka gång, annars är något fel. Men även helt normala, friska och sunda barn och familjer kan vakna ofta och sova oroligt, i synnerhet i perioder. En del barn är så känsliga för utvecklingsfaserna att den ena tar vid där den andra slutar, och man kanske inte alls hinner reflektera över de få nätterna som bebisen kanske sover lite bättre igen, förrän nästa strul sätter igång. Det är inte bara utvecklingsfaser som kan störa, det är tänder och en himla massa annat som händer under det första året vilket gör att det kan vara fullkomligt normalt och sunt att vakna och sova oroligt! Då är det givetvis inte ett jobb för en psykolog att slösa tid på att tala om för föräldrarna att så här beter sig bebisar, du får liksom acceptera läget. Jag kan också bli förbannad i synnerhet när det gäller behandling, metoder och i värsta fall medicinering av normaltillstånd! Att det ens kommer på tal att medicinera en 8-månaders bebis tycker jag är helt sinnessjukt.
Men jag tycker samtidigt att det TS beskriver låter väldigt extremt, alla har säkert olika gränser för vad de anser är normalt och inte. Men för mig låter det som att TS situation
inte hör till normalvariationen. Endast utifrån det lilla hon beskrivit, ska tilläggas. Vi vet ju nästan ingenting om situationen i övrigt. Bebisen tycks sova alldeles för lite, och själv får hon bara 2 timmars sömn per natt?! Bebisen vaknar, men somnar inte om utan ligger och skriker, gnäller och bökar ibland väldigt långa stunder. Hon hinner knappt själv somna om förrän bebisen vaknar igen. Det låter helt klart som ett alltför påfrestande läge som enligt mig sannolikhet har någon bakomliggande orsak och då behöver man ju hjälp. Både för bebisens skull som ju helt klart verkar må väldigt dåligt och troligtvis får alldeles för lite sömn, och för hennes egen skull så att hon inte går under av sömnbrist och kanske tom riskerar att skada bebisen. Allvarlig sömnbrist kan vara mycket farligt. Jag tycker absolut att det är bra att sådan hjälp finns, förutom TS egen situation så tycker jag även att det är superbra att man idag har inkluderat anknytningens vikt i praktiken och tar med sådant i beräkningen, liksom förälderns psykiska mående. Precis som mat, lek och andra rutiner spelar in så spelar ju anknytningen också en stor roll.
Jag hoppas att TS kan få den hjälp hon behöver och att de hittar orsaken, för jag tycker som sagt inte att det låter som ett normalt sömnbeteende om detta pågått månad ut och månad in.
