Behöver tips om min busiga 6 åring.

Varför alla dessa diagnoser? Det här är en normal pojke.

Jag håller med om att man inte ska tänka diagnos i alla lägen. Fast ingen av oss här kan göra en bedömning vare sig det är en diagnos eller en "normal pojke" (vilket uttryck). Däremot upplever jag inte att pojkens beteende är helt advekat, men vad det beror på kan jag inte uttala mig om.

Får man inte säga att ett barn verkar normalt? Varför inte i så fall?

Det är en klar skillnad att skriva att något verkar normalt och att något är normalt för det första. Det ena handlar om ens egen åsikt och det andra är fakta. Men sen kan man ju ifrågasätta vad är normalt och inte. Och varför ska man klassa någon som "onormal" bara för att denna person inte följer en strikt mall och andra som normala. Nej, jag gillar inte sättet att uttrycka sig och det är min egen åsikt.

Verkar som att flera här hakat upp sig på att jag skrev att det inte låter normalt om det inte beror på någonting speciellt eller är tillfälligt. Det är min åsikt efter att ha läst ts, inget fakta. Jag tipsade också om bup för att där finns det personer med rätt utbildning o de kanske kan få hjälp att få en förklaring till hans utåtagerande beteende. Han själv kanske kan tala om vad som inte fungerar om de ställer rätt frågor. Råd, tips o stöd tycker jag att föräldrar skall ge varandra. Jag är inte ute efter att såra någon genom att kalla andras barn för onormala.

Vi är ense. Varför citerar du då mig - som att uttrycka avvikande åsikt?

Men citera någon kan man väl göra både om man är av samma åsikt eller inte? Ibland vill man ju citera för att förstärka, eller man håller med, men vill förtydliga något.

Först och främst, sluta straffa och sluta skälla. Hans beteende är ju tydliga signaler om att något känns fel för honom, han kanske vantrivs, det kanske är tråkigt eller han kanske känner för stor press utifrån hans egen mognad. Han är född sent på året och det är inte ovanligt att barn agerar så här när de känner att de inte mäktar med situationen de ställs inför.

Experter menar att det finns en koppling mellan överdiagnostisering av ADHD och pojkar födda sent på året (med tanke på att någon tidigare nämnde diagnos är det ganska bra att vara medveten om ett sådant samband). Då handlar det helt enkelt om en normal omognad som de snart växer ikapp ju äldre de blir, och inte om neuropsykiatriska skador! Om ni inte kan hitta en situation för honom som fungerar och där ni kan underlätta för honom så är det mycket bättre att han får gå kvar i förskolan (där han uppenbarligen fungerade bättre till slut och trivdes?).

Men som sagt, det värsta ni kan göra är att straffa och skälla på honom för att han visar att han mår dåligt! Lyssna och se istället, annars förstärker ni ju bara beteendet ytterligare! Helt ärligt förstår jag att han tycker att du är dum som inte "fattar" när han försöker förmedla att något känns fel och han mår dåligt, och då kommer ni föräldrar, som ska vara hans främsta stöd, och bara rycker undan ännu mer för fötterna på honom. Fundera på hur han upplever alla dessa straff och skäll förmodligen från alla håll.

Sedan håller jag med ovan om att det lika gärna kan vara att han tycker att det är tråkigt för att han kan allt redan. Han kan behöva utmaningar och vettig pedagogisk stimulering, istället för att folk ska dumförklara honom, straffa och skälla. Sådant där är ju något ni måste komma fram till tillsammans med skolan.

Förlåt. Visst får man citera. Jag var grinig. Läste för snabbt.

oj, vad många svar det var helt plötsligt. =)

vi har testat lite olika taktiker..
försöker att ge mycket beröm när det är något bra, även om det bara är pyttesaker. det funkar bättre men när han vänder upp och ner på hela rummet och kastar omkring saker så måste det få konsekvenser för det är inte ok.     
jag bryr mig inte om mindre saker men vissa saker kan man bara inte ignorera.   

det går bättre i skolan, han är lite lugnare nu och det har inte varit något mer kissande på gården.
vi har pratat väldigt mycket med honom och försökt att luska ut om det kan bero på något, men det verkar helt ärligt som om han bara är lat och uttråkad.
sen så har jag hört att det är en annan kille som gör likadant med kissandet, och att nu när min son skärpt sig, försöker få honom att sluta med det. ställer sig ivägen eller säger till fröken...
den här killen är busig också och försöker få min son att göra en massa saker han inte vill.
vad ska man göra med sånt där egentligen? ska jag säga att han inte får leka med honom mer? det kan jag väl inte göra? dom är ju ändå så små...  

han är ju född sen på året så jag antar att det kan ha lite betydelse.
han har under hela sin dagisperiod haft lite besvär med stora grupper. det märker jag även när han testat på olika idrotter, är det många barn så blir han okoncentrerad och lyssnar inte.
men om det är en mindre grupp funkar det utmärkt.
annars så är han väldigt duktig i skolan, smart kille om jag får säga det. =)   

sen så får han fortfarande utbrott här hemma emmelanåt om han blir arg, men jag tror att han inte vet riktigt vad han ska göra med känslorna.
vi väntar tills han lugnat ner sig och sätter oss sen och pratar igenom varför han är arg och hur han känner. 

så jag får säga att det är på bättringsvägen men det är fortfarande lite vilt här hemma ibland. =) 
han är ju 6 år strax och det är mycket nytt med skola och sånt där.  har hört om det berömda 6 års trotset så jag hoppas att det blir bättre snart...

  

Trevligt att läsa att det verkar lossna lite. Jag försöker lära min dotter att hon får leka med vem hon vill, men hon får inte göra dumma saker och man kan inte skylla på någon annan om man gör dumma saker.  Något barn är alltid värst och det barnet blir inte mindre värst av att ingen leker med det. Däremot uppskattar jag ju som förälder om vissa barn mer än andra och kanske är mer belägen att bjuda hem vissa barn.