Konsekvenser

Med straff menar jag ologiska konsekvenser. Trodde att de flesta såg det så.

Man behöver inte alltid krångla till det.

Straff och konsekvens är olika saker. En konsekvens är en följd av något barnet gjort. Ett straff är ett uttänkt sätt av den vuxna som är menat att göra barnet ledset / skrämt / skamset.

Intressant läsning!
Hur skulle ni göra i följande fall?
5-åringen ska få följa med en av föräldrarna ut för att greja med något hemma, blir glad och vill med. Barnet blir tillsagt ett antal gånger att ta på sig kläder men gör allt annat utom just det. En kvart senare har fortfarande inget hänt. Föräldern mycket frustrerad, att erbjuda sig att hjälpa till med påklädningen biter inte. Hur gör ni? Detta är något som inträffar dagligen.

Jag håller inte med.
Det enda som faktiskt är konsekvenser är det du kallar för "naturliga konsekvenser". Du kan aldrig "ge en konsekvens". Däremot kan du medvetet ingripa för att bl.a. synliggöra, undvika, hindra, minimera de konsekvenser en handling skulle ha skapat genom det du kallar "logiska konsekvenser", som ju egentligen inte alls är några konsekvenser utan just ett medvetet agerande med mål och syfte, och som i sig skapar egna konsekvenser.
Du ingriper genom att minimera oönskade konsekvenser, t.ex genom att (lära barnet?) torka upp utspillt vatten så att det inte blir fuktskador så att det inte blir mögel så att det inte blir ...ja, vad nu konsekvenserna av att leva i ett mögelhus är, astma kanske? Eller i det mindre perspektivet så det inte blir halt och/eller smutsigt..?
Du ingriper genom att hindra oönskade konsekvenser, genom att ta ifrån barnet spaden när det börjar vifta med den utom kontroll så att någon riskerar att få den i huvudet. Eller för den delen genom att kliva in i leken och delta i byggandet av världens största sandslott.
Du ingriper genom att synliggöra oönskade konsekvenser och synliggöra olika sätt som barnet själv kan agera på för att minska/undvika konsekvenserna t.ex. genom att proklamera att du tar med vantarna ut eftersom det är kallt, så kan barnet säga till om/när det vill ha dem.

Poängen är att "logiska konsekvenser" inte är några konsekvenser utan aktiva val. Och att man har mycket lättare att hålla sig från att trilla ner i bestraffningsträsket med det synsättet.
Men visst kan man göra även dessa ingripanden till straff, delvis beroende på hur man formulerar sig kring dem. 

Jag håller som sagt inte med.

Vad menar du då att allt vi gör är? Ett litet syskon som slår tillbaka exempelvis. Vad menar du att det är om det inte är en konsekvens av att ett äldre syskon knuffat eller slitet något ur händerna på den förre? Om jag som förälder hindrar det yngre syskonet från att slå genom att t.ex lyfta barnet ur situationen och dessutom ser till att leksaken som slitits ur den yngstes händer omgående återbördas vad är det för agerande om inte en konsekvens av det som tidigare utspelat sig? 

Ordet konsekvens betyder följd/påföljd. 

Det är inte en konsekvens av handlingen utan en reaktion på den. 

Det är inte en konsekvens av handlingen utan en reaktion på den. 

Visst kan man välja att se det så. Bevisligen, eftersom det finns rätt många som gör det.

Men om man nu på riktigt vill lära barnen att ta konsekvenserna av sina handlingar (vilket jag definierar som att lära sig analysera tänkbara konsekvenser av olika handlingar och därigenom välja sådana handlingar som ger i huvudsak önskvärda och positiva konsekvenser för dem själva och för andra samt att stå för/ta ansvar för och i möjligaste mån ha förmåga att "rätta till" de konsekvenser som är oönskade och negativa för dem själva och andra) så är det helt klart en fördel om man skiljer mellan direkta konsekvenser av handlingar och på "konsekvenser" som mer är en följd av andras reaktioner på handlingarna.

Om inte annat så för att de sistnämnda inte helt sällan beror mer på andra personers humör och sinnesstämning än på handlingen i sig...

Detta är väl lite av den springande punkten.
Om man fokuserar på den naturliga konsekvensen och struntar i att kalla sina egna reaktioner för "logiska konsekvenser" så kommer man ytterligare en bit bort ifrån det där med bestraffningar.
För ja, en "logisk konsekvens" kan mycket väl uppfattas som ett straff likväl som en ologisk, eftersom man går in och i ord och/eller handling säger ungefär att "du gjorde si och så och det jag nu gör är konsekvensen av det".

Jag menar att man istället går in och säger att "du gjorde si och så, och det här blev konsekvensen och det behöver vi åtgärda - på det här eller det här viset".
Och visst kan barnet fortfarande uppleva det som mycket orättvist. Speciellt om konsekvensen faktiskt inte var oönskad av barnet självt ("Jo, jag VILL att lillebror ska ha ont!!") 

Ja, jag förstår hur du menar och jag håller inte med.
Att spaden återbördas är logiskt på alla sätt och vis, men jag hävdar med bestämdhet att det inte är en konsekvens av händelsen. Det är inte i sig en följd av spadstölden utan det krävs aktiva handlingar från din sida för att försöka göra det till en följd som det inte är. 

Ditt sätt att se på konsekvenser är lite skrämmande. En vidareutveckling av ditt resonemang är t ex följande:
Flickan klär sig i kort kjol, och konsekvensen blir att hon blir våldtagen.
Hustrun går till en väninna och dricker kaffe, och konsekvensen blir att hon får spö av sin man.

Visst ser du själv hur galet det blir? Genom att kalla någon annans ologiska och ondsinta reaktion för konsekvens, så lägger man ansvaret på offret ...

Eller för att ta ett annat exempel.
Om Asta och Bea går förbi Cesar och Bea råkar knuffa till Asta så hon snubblar mot Cesar och han faller omkull så säger mig min erfarenhet att han ändå möjligen upplever sig knuffad med flit och lite kränkt/ledsen. Det är konsekvensen av att Bea missbedömde avståndet.

Ja, jag förstår hur du menar och jag håller inte med.
Att spaden återbördas är logiskt på alla sätt och vis, men jag hävdar med bestämdhet att det inte är en konsekvens av händelsen. Det är inte i sig en följd av spadstölden utan det krävs aktiva handlingar från din sida för att försöka göra det till en följd som det inte är. 

Men hur gör ni om barnet säger dumma saker/skriker? Vad blir konsekvensen då? Min 5 åring har alltid varit högljudd och har ofta irriterande ljud för sig. Nu har han även börjat vråla tjockis i tid och otid. Inte så kul när man är ute och folk kanske tror att han menar dom. Han säger det inte för att vara taskig eller så utan han har bara fått ordet på hjärnan verkar det som. Allt handlar om tjockisar, påpekar tjockisar på tv, han vill bli en tjockis osv. Pratar med honom och säger att folk blir ledsna om man kallar dom för tjockisar och att det gör ont i öronen när han gör oljud och skriker. Han slutar en stund sen glömmer han bort det och är på samma ljudnivå efter någon minut igen. Är så trött på att behöva tjata om det hela dagarna!

Vi har inga konsekvenser i form av straff för det tror jag inte på, framförallt inte till små barn.  Men vissa saker får ju naturliga konsekvenser. Vill man inte hålla mamma i handen på en parkering så finns bara alternativet att mamma bär en till bilen. Häller man ut ett glas vatten så blir man blöt. River man sönder boken vi läser så ställer vi upp boken i hyllan. Skriker man i affären så åker vi hem osv. Vårt barn är knappt 2 år.