Varför blir det så här?

Tycker det är intressant hur det alltid är "mannens fel" att en kvinna tappar intresset för honom. Han är så, eller gör inte det. Är det verkligen en enorm skillnad mot hur det var när ni träffades? Efter tio år? Varför måste det vara hans fel? Kan det inte bara vara ni som tappat intresset? Det kanske inte hade spelat någon roll om han kutat runt och städat hela dagarna? Är det så omöjligt för en kvinna att se att hennes intresse är orsaken till ett uppbrott att man måste göra mannen till syndabock? En man som tröttnar på sin fru och vill lämna henne, lindar han också in det i ursäkter? Tror inte jag läst någon sådan på familjeliv.

I övrigt tycker jag du ska leka med tanken att de där starka armarna kramar om en annan kvinna istället. Om den tanken känns jobbig så bör du kanske fundera på att det kan bli verklighet om du fortsätter dissa honom. Var ärlig och berätta för honom hur du vill ha det och att du anser att förhållandet är i en kris. Det kan få honom att vakna till och väcka er kärlek igen.

Puffpinglan skrev 2013-10-12 15:45:41 följande:

Helt rätt! Jag har en jättefin man och vi är jämställda hemma med disk, tvätt, matlagning osv osv. Jag tappade lusten ändå. Inte hans "fel" bara min kropp som inte lyckades få fram de rätta känslorna och signalerna. För att göra en lång historia kort så har vi lyckats tagit oss igenom det och jag känner att min kropp har äntligen vaknat till liv igen.... Så kanske är svaret att inte ge upp så lätt. Att kämpa för att få tillbaka lusten. Jag kände sådan sorg över att det var så här... jag är ändå bara 34 år och det kändes så svårt att förlika sig med tanken att "det är så här det ska vara nu, för resten av våra liv". Då blir det inte särskilt roligt och det känns ganska snart som ett fängelse för båda parter.

Men, vi gav inte upp. Vi pratade och kämpade och gick till en kurator som hjälpte oss. Börjar se ljuset i tunneln nu.

Ofta tror jag det är så att familjelivet tar livet av lusten.. man fokuserar på annat som är viktigare för stunden. Barnen, huset, räkningarna, jobbet... till slut har man glömt bort hur det var när allt var rosenrött och man blev sugen bara han tittade på en.

Hur gick terapin till? Vad fick ni för svar?

Varför blir det så här?

INNEHÅLL