Varför blir det så här?

Så kände jag med barnens pappa mot slutet. I mitt fall handlade det om tappade känslor, och om att jag var så in i bövelen trött... Jag fick ta ALLT i hemmet, han gjorde ingenting... Och när han kom så ville han alltid ha sex, och jag orkade bara inte.

Det är väl nåt liknande här också. Vi har tre barn och ibland känns som jag står i drivor upp till knäna av tvätt, disk och allmän röra. Min man är inte heller överdrivet intresserad av hemarbete, han gör det jag ber honom om men tar aldrig några egna initiativ. Men ibland på en helgmorgon kan ha lyfta huvudet från tidningen och berätta hur det står till på den amerikanska börsen. Då brukar jag bara titta på honom - lever vi överhuvudtaget i samma värld?

Ibland känns det så bittert, det var ju precis så här det INTE skulle bli.

Tycker det är intressant hur det alltid är "mannens fel" att en kvinna tappar intresset för honom. Han är så, eller gör inte det. Är det verkligen en enorm skillnad mot hur det var när ni träffades? Efter tio år? Varför måste det vara hans fel? Kan det inte bara vara ni som tappat intresset? Det kanske inte hade spelat någon roll om han kutat runt och städat hela dagarna? Är det så omöjligt för en kvinna att se att hennes intresse är orsaken till ett uppbrott att man måste göra mannen till syndabock? En man som tröttnar på sin fru och vill lämna henne, lindar han också in det i ursäkter? Tror inte jag läst någon sådan på familjeliv.

I övrigt tycker jag du ska leka med tanken att de där starka armarna kramar om en annan kvinna istället. Om den tanken känns jobbig så bör du kanske fundera på att det kan bli verklighet om du fortsätter dissa honom. Var ärlig och berätta för honom hur du vill ha det och att du anser att förhållandet är i en kris. Det kan få honom att vakna till och väcka er kärlek igen.

Hur var ert förhållande från början när du gillade dessa saker?

Vad har förändrats?

Helt rätt! Jag har en jättefin man och vi är jämställda hemma med disk, tvätt, matlagning osv osv. Jag tappade lusten ändå. Inte hans "fel" bara min kropp som inte lyckades få fram de rätta känslorna och signalerna. För att göra en lång historia kort så har vi lyckats tagit oss igenom det och jag känner att min kropp har äntligen vaknat till liv igen.... Så kanske är svaret att inte ge upp så lätt. Att kämpa för att få tillbaka lusten. Jag kände sådan sorg över att det var så här... jag är ändå bara 34 år och det kändes så svårt att förlika sig med tanken att "det är så här det ska vara nu, för resten av våra liv". Då blir det inte särskilt roligt och det känns ganska snart som ett fängelse för båda parter. 
Men, vi gav inte upp. Vi pratade och kämpade och gick till en kurator som hjälpte oss. Börjar se ljuset i tunneln nu.
Ofta tror jag det är så att familjelivet tar livet av lusten.. man fokuserar på annat som är viktigare för stunden. Barnen, huset, räkningarna, jobbet... till slut har man glömt bort hur det var när allt var rosenrött och man blev sugen bara han tittade på en. 

Hur gick terapin till? Vad fick ni för svar?

Fast jag har väl kanske inte riktigt sagt att det är hans fel, jag bara konstaterar faktum att jag har tappat lusten.
Sex var roligt när vi var yngre, heta och passionerade, sen det var roligt och spännande den tiden när ett samlag kunde resultera i en graviditet. Nu ska vi inte har några flera barn, nu ska sexet bara vara för vår egen skull men för mig känns det som att det kan kvitta. Han är min man och mina barns pappa, jag älskar honom men känner ingen sexuell lust till honom längre.

Jag vet inte om det skulle spela nån roll om han "kutade runt och städade hela dagarna" men det skulle i alla fall inte ha nån negativ inverkan om han lättade på min arbetsbörda lite. Jag är HELT slut på kvällarna och vill helst bara vara för mig själv en stund. Men då står han där med sin evinnerliga kåthet som för mig, just nu, bara känns som ytterligare en av alla plikter.

Jag förstår att jag inte kan förvägra honom ett liv utan sex, vill han skaffa en älskarinna så tror jag faktiskt att jag skulle kunna leva med det. Jag hoppas och tror dock att hans lojalitet med familjen är så stark så att han inte kommer lämna mig. 

Det är inte ovanligt att det händer. Första steget att ta är att identifiera vad det var som man gillade i början. Var det enbart handlingen eller en underliggande orsak som att du kände dig åtråvärd och sexig? Var det att det fortfarande var nytt och spännande? Var det nått annat?

Oavsett anledningen kan man tappa lusten om man med tiden börjar ta varann för givet, att det numera är en självklarhet att ha sex och därför inte lika lockande. Att ha sexlivet på samma sätt hela tiden kan bidra till att det känns monotont och tråkigt.
Tyvärr tror jag inte (utan att veta nått om ert förhållande i övrigt) att det skulle vara bättre att hitta en annan. Ett nytt förhållande kan kännas bra i början men med tiden blir det nog också montont och tråkigt.

Pröva att införa något nytt, ta in en till person i lekandet eller ändra leken till nått mer spännande.

Jag tror att det helt enkelt är vardagen med alla plikter och krav som "äter upp" en. Förut var det ju bara han och jag. Vi hade all tid i världen för varandra, allt var så enkelt då.
Men det är ju inte annorlunda för mig/oss än vad det är för alla andra.

Tycker mig märka ett mönster bland mina tjejkompisar att de som har det bästa kärlekslivet är de som klarar av att sänka kraven lite, som inte bryr sig så mycket om att ha den perfekta kroppen, det perfekta hemmet. De som ligger med varann fast magen är slapp och dammråttorna dansar i hörnen. Jag är otroligt avundsjuk på de människorna, tror de mår så mycket bättre...

Nej, jag vet ju att det här är ett ganska vanligt problem som tyvärr infekterar hela relationen.
Det där med att han ska skaffa en älskarinna vet jag inte om jag menar på allvar, ibland känner jag mig bara så desperat att komma undan pressen.

Egentligen är det ju inte min sexlust det är nån fel på. Jag fantiserar ofta om sex med andra män, att t ex träffa en spännande främling och ha hett lunchsex på nåt hotellrum i stan och jag älskar att läsa om sex här. Just för att det är så kravlöst, då blir sex roligt igen!

Jag tror att vi kanske måste ta hjälp av nån utifrån, nån slags familjerådgivare? som kan hjälpa oss med lite ny input med nya tankar och idéer.

Jag känner precis som dej TS
PRECIS!
Det är jättetråkigt men vad göra?

Egentligen går det ju till så att kuratorn lyssnar när vi pratar och kommer med synpunkter och andra infallsvinklar. Hon har kanske mer fått oss att känna att det är ok att inte ha så mycket lust just nu. Det är ok att ha olika lust. Jag var så skuldtyngd och samtidigt så less på pressen så jag visste inte hur jag skulle vända mig. Min man tyckte det var otroligt jobbigt att alltid bli nekad.. till slut kände han att det var något fel på honom som kände lust. Det är fortfarande en balansgång det där men jag tror att vi har börjat ta steg i rätt riktning i alla fall. Han har backat och är inte alls "på" på samma sätt och jag har försökt att öppna mig för tanken och känna att det är ok att vara trött, men att ha sex i 30-40 minuter gör det inte värre, snarare bättre, på alla plan.