Varför blir det så här?

Helt rätt! Jag har en jättefin man och vi är jämställda hemma med disk, tvätt, matlagning osv osv. Jag tappade lusten ändå. Inte hans "fel" bara min kropp som inte lyckades få fram de rätta känslorna och signalerna. För att göra en lång historia kort så har vi lyckats tagit oss igenom det och jag känner att min kropp har äntligen vaknat till liv igen.... Så kanske är svaret att inte ge upp så lätt. Att kämpa för att få tillbaka lusten. Jag kände sådan sorg över att det var så här... jag är ändå bara 34 år och det kändes så svårt att förlika sig med tanken att "det är så här det ska vara nu, för resten av våra liv". Då blir det inte särskilt roligt och det känns ganska snart som ett fängelse för båda parter. 
Men, vi gav inte upp. Vi pratade och kämpade och gick till en kurator som hjälpte oss. Börjar se ljuset i tunneln nu.
Ofta tror jag det är så att familjelivet tar livet av lusten.. man fokuserar på annat som är viktigare för stunden. Barnen, huset, räkningarna, jobbet... till slut har man glömt bort hur det var när allt var rosenrött och man blev sugen bara han tittade på en. 

Egentligen går det ju till så att kuratorn lyssnar när vi pratar och kommer med synpunkter och andra infallsvinklar. Hon har kanske mer fått oss att känna att det är ok att inte ha så mycket lust just nu. Det är ok att ha olika lust. Jag var så skuldtyngd och samtidigt så less på pressen så jag visste inte hur jag skulle vända mig. Min man tyckte det var otroligt jobbigt att alltid bli nekad.. till slut kände han att det var något fel på honom som kände lust. Det är fortfarande en balansgång det där men jag tror att vi har börjat ta steg i rätt riktning i alla fall. Han har backat och är inte alls "på" på samma sätt och jag har försökt att öppna mig för tanken och känna att det är ok att vara trött, men att ha sex i 30-40 minuter gör det inte värre, snarare bättre, på alla plan.