Låter som en starkt inkännande kille.
Nu spekulerar jag eftersom jag inte vet varför han har resurs men barn/vuxna inom autismspektrumstörning kan ha ett väldigt levande känsloliv även om de har svårt att knäcka ANDRAS sociala koder.
Att öva känslor, prata känslor framåt och bakåt, är oerhört viktigt med alla små barn. Var glad att han vill kommunicera kring sina känslor. Det är ju fantastiskt!
Jag skulle sätta händelsen i sitt samband - snabbt spela igenom den och sen spegla den känsla det resulterade i.
Ex. Du lekte med ballongen men sen försökte du balansera på den och då sprack den med en hög smäll. Ljudet var så högt att det skrämde dig så du blev ledsen. Stämmer det?
Alt. Jag ser att du blev ledsen när ballongen sprack. Vet du varför?
Den senare kräver mer självkännedom.
Superviktiga saker och kanske det viktigaste redskapet i interaktionen med jämnåriga. Den sociala dansen kräver att man blixtsnabbt ska kunna generalisera och dra från sina erfarenheter (lära av sina misstag).
Allt barn(vuxna) gör grundas i fysiologiska känslor - impulser.
För att samspela effektivt krävs betänketid mellan impuls och handling. Att kunna känna igen och förstå känslor är första steget att kunna kontrollera dem.
Barn i 3 års åldern och däromkring ställer många varför frågor och det är normalt. Det är kanske lite mer ovanligt att barn i den åldern reflekterar över känslor och varför tråkiga situationer uppkommit.
Orsaken att han väljer dig är ju att han förtroende för dig.
För barn precis som vuxna så iklär vi oss sociala masker när vi lämnar hemmet.
Barn kan bete sig högst ansvarstagande i fsk/skola men när de kommer hem lever de ut när de släpper på "duktighets-masken" osv.
När det kommer till 3 års åldern brukar man ju säga att de trotsar där de är trygga.
Att ventilera och diskutera känslor sker också i ett klimat som är tillåtande och tryggt.
Den empatiska förmågan är ett inlärt beteende och det börjar när barnet är väldigt litet. Till en början lär vi som primära vårdtagare ut empati genom musklerna i ansiktet som förmedlar känslor. Sedan när barnet är runt året får vi gå in mer handgripligt och tala om vad som gör ont på kompisar, syskon eller på en själv.
Tycker inte du ska försöka genomskåda din son och leta efter det som är äkta.
Ett barn förmedlar alltid sin personliga sanning. Säger den "Jag blev glad när jag slog Anna" - kanske med ett provocerande tonfall, så behöver man inte moralisera endast jobba på att få barnen att mentalisera - dvs uppmärksamma barnet på vad det egna beteendet får för resultat.
"Det gjorde ont på Anna och hon blev ledsen när du slog henne. Man kan bli arg på kompisar men man får inte slåss. Bättre att skrika sluta eller stampa hårt i marken."
Det är superviktigt att prata känslor med ALLA barn. Oavsett ålder. Jag kommer själv prata känslor med mina barn till jag själv trillar av pinn.
Det finns många många många vuxna som inte kan sätta ord på sina känslor och därför tröstäter, arbetsöverdoserar, dricker för mkt och på många andra sätt flyr/undviker sina känslor.
Man blir aldrig för gammal!
Och som sagt är det empati ett inlärt beteende! Familjen står för en del, kamratgruppen står för en del och samhället står för en del av inflytandet, men det är barnet som sedan tolkar all information och producerar beteendet..
Jo glömde om härmat beteende.
Alla barn lär sig genom imitation. Det är främst primär vårdnadshavare som står modell men även andra personer i barnets närhet. Barn gör som man gör - inte som man säger.
Helt naturligt och 100% äkta. Barnet observerar sin omgivning och genom att öva/imitera så reproducerar den och tolkar det till sitt eget och fyller handlandet med sin egen personlighet.