Ställer "varför"-frågor om SIG SJÄLV?!

"någon vänlig själ"...skulle det stå ;)

Låter som en starkt inkännande kille.

Nu spekulerar jag eftersom jag inte vet varför han har resurs men barn/vuxna inom autismspektrumstörning kan ha ett väldigt levande känsloliv även om de har svårt att knäcka ANDRAS sociala koder.

Att öva känslor, prata känslor framåt och bakåt, är oerhört viktigt med alla små barn. Var glad att han vill kommunicera kring sina känslor. Det är ju fantastiskt!

Tack för ditt svar Tundra!

Jo han har mycket känslor inom sig, tycker bara att det låter så frammande med hans frågor om sig själv på det sättet...aldrig hört något annat barn fråga så tidigare och då har jag jobbat många år som timvik inom flera olika förskolor i landet!!

Ja jag är glad att han frågar å pratar om det "på ett sätt", men är lite osäker på vad som är avsikten exakt med hans frågor....om han frågar mig därför att han verkligen inte vet själv s.a.s??

Hur hade du svarat på t.ex. frågan

-"Varför blev jag så ledsen när ballongen gick sönder?!" 

Jag skulle sätta händelsen i sitt samband - snabbt spela igenom den och sen spegla den känsla det resulterade i.

Ex. Du lekte med ballongen men sen försökte du balansera på den och då sprack den med en hög smäll. Ljudet var så högt att det skrämde dig så du blev ledsen. Stämmer det?

Alt. Jag ser att du blev ledsen när ballongen sprack. Vet du varför?

Den senare kräver mer självkännedom.

Superviktiga saker och kanske det viktigaste redskapet i interaktionen med jämnåriga. Den sociala dansen kräver att man blixtsnabbt ska kunna generalisera och dra från sina erfarenheter (lära av sina misstag).
Allt barn(vuxna) gör grundas i fysiologiska känslor - impulser.

För att samspela effektivt krävs betänketid mellan impuls och handling. Att kunna känna igen och förstå känslor är första steget att kunna kontrollera dem.

Din son är ju äldre än min, min är 2,5 år. Men han ställer många många varför-frågor för tillfället.
Det händer också att han ställer frågor om sig själv. Ex. "Varför klättrade jag upp på stolen?"
Men om jag då frågar tillbaka - "Ja, varför gjorde du det?", så svarar han ofta på frågan själv. Han vet alltså svaret, men frågar ändå. Typ som ett sätt att kommunicera.
Fast jag vet ju egentligen inte varför han frågar.
Har i alla fall inte oroat mig över detta.
Min son har ingen diagnos eller är inte avvikande på annat sätt...

Det är förmodligen ganska ovanligt, men det är definitivt något bra! Att föräldern hjälper barnet att sätta ord på sina känslor är något som betonas av många barn-experter. Ni har ett barn som driver er föräldrar att göra detta, oavsett om ni hade tänkt på det eller inte. Det är ju kanon!

Vår dotter (som nu är fyra) gjorde samma sak när hon var 2-3 år. Jag svarade ibland "den som vet bäst varför du gjorde det är du Alma" eller så sa jag "jag tror .." Och gav en gissning på vad hon undrade över. Hon frågar fortfarande väldigt mycket men inte lika mycket "varför gjorde jag". Jag tror det är ett sätt att förstå sina egna känslor och handlingar och det är ju bra :) hon är idag väldigt empatisk och lyhörd för andras känslor.

Vår fyraåring frågade också varför hon själv gjorde vissa saker när hon var två-, tre år. Det gjorde även några av hennes kompisar.

Jag tror att det är fullt normalt! Vår dotter är i alla fall fullt normal om än lite väl pratglad ;).

Oj, 3 svar till! Tack, vad glad jag blir av att läsa era tankar och erfarenheter! :) 

Ja det kanske är bra frågor då....jag tyckte som sagt bara att de verkade väldigt annorlunda eftersom jag aldrig hört andra barn i hans ålder fråga så....men det går väl iofs inte att jämför med barnen jag tagit hand om på fsk, jag är ju ändå hans mamma och då blir ju relationen ändå på ett annat sätt... Men jag ska försöka sluta oroa mig över att hans frågor är konstiga då...och fundera mer på hur jag bäst ska svara honom...för ibland så kanske han faktiskt inte vet själv??

Är det i 3-årsåldern som mycket av den empatiska förmågan växer/utvecklas rent generellt eller hur ser det ut?
Hur vet man vad som är "äkta" och vad som ev. skulle vara härmat/inlärt men utan vidare egen känsla i det??

Asatantrosa: Låter härligt att hon är empatisk och lyhörd för andra! Det tror jag att vår son också har stora möjligheter att utveckla, men är rädd att han som stor kanske t.o.m. blir det på bekostnad av sig själv...om du förstår hur jag menar?

Phillippa: Vår son är också minst safgt pratglad, alltid varit... kul ibland men ibland extremt tröttsamt! ;) Undrar vad det kommer bli av dem...? :)

Dimisi; Ja jag försöker hjälpa honom att sätta ord på sina känslor....trodde nog att de inte behövde den hjälpen lika mycket då de närmar sig 4 år utan borde ha det mer klart för sig själv..men det kanske fortfarande är ett stort behov hos vissa? Man utvecklas ju i olika takt på olika områden? Jag ser små framsteg absolut!

Barn i 3 års åldern och däromkring ställer många varför frågor och det är normalt. Det är kanske lite mer ovanligt att barn i den åldern reflekterar över känslor och varför tråkiga situationer uppkommit.
Orsaken att han väljer dig är ju att han förtroende för dig.
För barn precis som vuxna så iklär vi oss sociala masker när vi lämnar hemmet.
Barn kan bete sig högst ansvarstagande i fsk/skola men när de kommer hem lever de ut när de släpper på "duktighets-masken" osv.
När det kommer till 3 års åldern brukar man ju säga att de trotsar där de är trygga.
Att ventilera och diskutera känslor sker också i ett klimat som är tillåtande och tryggt.

Den empatiska förmågan är ett inlärt beteende och det börjar när barnet är väldigt litet. Till en början lär vi som primära vårdtagare ut empati genom musklerna i ansiktet som förmedlar känslor. Sedan när barnet är runt året får vi gå in mer handgripligt och tala om vad som gör ont på kompisar, syskon eller på en själv.

Tycker inte du ska försöka genomskåda din son och leta efter det som är äkta.
Ett barn förmedlar alltid sin personliga sanning. Säger den "Jag blev glad när jag slog Anna" - kanske med ett provocerande tonfall, så behöver man inte moralisera endast jobba på att få barnen att mentalisera - dvs uppmärksamma barnet på vad det egna beteendet får för resultat.

"Det gjorde ont på Anna och hon blev ledsen när du slog henne. Man kan bli arg på kompisar men man får inte slåss. Bättre att skrika sluta eller stampa hårt i marken."

Det är superviktigt att prata känslor med ALLA barn. Oavsett ålder. Jag kommer själv prata känslor med mina barn till jag själv trillar av pinn.
Det finns många många många vuxna som inte kan sätta ord på sina känslor och därför tröstäter, arbetsöverdoserar, dricker för mkt och på många andra sätt flyr/undviker sina känslor.
Man blir aldrig för gammal!
Och som sagt är det empati ett inlärt beteende! Familjen står för en del, kamratgruppen står för en del och samhället står för en del av inflytandet, men det är barnet som sedan tolkar all information och producerar beteendet.. 

Jo glömde om härmat beteende.

Alla barn lär sig genom imitation. Det är främst primär vårdnadshavare som står modell men även andra personer i barnets närhet. Barn gör som man gör - inte som man säger.
Helt naturligt och 100% äkta. Barnet observerar sin omgivning och genom att öva/imitera så reproducerar den och tolkar det till sitt eget och fyller handlandet med sin egen personlighet. 

Jo jag förstår vad du menar med bekostnad på sig själv. jag tycker det är en jättebra egenskap att kunna sätta sig in i hur andra känner men det kan också vara bra att lära sig att det inte betyder att man är ansvarig för andras känslor :)
Det är nog så att vissa barn (och vuxna) har ett större behov än andra av att förstå hur människor fungerar och varför de gör och säger saker som de gör. Men det är nog också bra att lära sig då att man inte alltid kan förstå andra och deras handlingar och kunna känna sig ok med det också.
Min stora dotter frågade verkligen om ALLT en period "varför heter hon Anna" "varför tyckte hennes föräldrar att det namnet var fint" osv. Det är mindre detalj-frågor nu men fortfarande mycket mycket. Och det är jättebra men stundtals enerverande ;)