Ni med överlevnadsbarn!?

Låter som min ena dotter var när hon var liten, det var fruktasvärt hemskt och jag kommer än i dag ihåg hur otroligt utmattad man var, i dag är hon 19 år och har slutat skrika på nätterna

Något som i det hela ändå har blivit något possessivt är hon är den av mina barn som jag har kommit närmast och hon behöver nästan inte berätta vissa saker för mig för jag vet hur hon tänker och känner och har alltid haft lätt att säga de rätta sakerna till henne och förklara hur hon känner ibland när hon själv inte riktigt har förstått varför hon reagerar på något som har hänt. Jag står alla mina fyra barn nära men henne förstår jag mig på som sagt.

Hon lugnade ner sig på nätterna när hon var runt 7 månader men fortsatte att vaka och ville ha vatten tills dess att hon var 4 år och slutade inte hur jag än försökte.
Hon blev mindre gnällig och mer självgående när hon var runt 18 månader, hoppas att det går fortare för er