Å va jag känner igen mig i detta! Har en son på 7 1/2 mån och han har varit en gnällig bebis sedan han föddes och är fortfarande. Senast igår storgrät jag hela dagen för att det var så jobbigt, mammalivet blev inte som jag hade tänkt mig
Nej hoppet är det sista som överger en säger en del så det stämmer nog. Idag ringde jag till BVC för att få några tips på hur jag kan göra, och när hon frågade hur jag mår började jag storgrina såklart! Hon ville skicka mig till psykolog men jag vet inte hur jag ska göra? Är ju inte deppig annars, har han en ganska bra dag så är jag ju också glad men nu har det varit extra mycket gnäll den sista tiden och det tär på en.
Det va riktigt roligt att höra och det inger hopp för en annan. Visserligen har det blivit lite bättre sen han började krypa men vissa dagar är det verkligen gnäll ifrån morgon till kväll och då bryter jag lätt ihop igen. Ibland vill jag bara spola fram tiden två år , känns som att det blir så mycket lättare när man kan kommunicera.
Kör redan med mjölkfritt, ska till BVC nästa måndag så får höra med henne då. Problemet är att han är så glad och nöjd när vi är där så det känns inte som att hon tror riktigt på oss. Tror att mycket av gnället beror på att han blir väldigt fort trött, går kanske bara en halvtimme efter att han har vaknat som han börjar gnälla och klia sig i ögonen.