Helt normal 4-åring du beskriver. Det du nämner har absolut ingenting med ADHD att göra TS. Sluta noja och njut av ditt livliga och glada barn istället! Att inte "lyda" så fort en vuxen säger något är förövrigt ett sunt och friskt beteende.
Herregud, denna diagnoshysteri börjar verkligen bli sjuklig... snart har varenda unge i hela Sverige ADHD eller någon annan diagnos... helt normala mönster är plötsligt något som gör var och varannan förälder livrädd!
Något jag reagerat över är att det oftast tycks vara pojkar som får dessa kommentarer och gliringar, och som tom får extra resurser (utan diagnoser dessutom, vart finns det sådan rikedom??). Flickorna tycks inte lika många reagera över?
Mina barns kusin har haft det lite svårt under förskoletiden och hans föräldrar startade utredning på utredning (kanske som du beskriver TS, kanske värre, svårt att säga då upplevelsen av barnet nästan spelar större roll än barnets beteende i sig). Men än har han inte fått diagnos utan har visat sig vara en fullkomligt normal och frisk pojke utan några neuropsykiatriska skador, ändå skulle han liksom "märkas" med en diagnos tyckte de (både föräldrarna och förskolan/skolan). Han är 7 år nu, en helt normal pojke som jag personligen visserligen upplever har blivit sårad och kanske tom farit illa av att ständigt få känna att något måste vara fel på honom... de har en dotter också, precis likadan i beteendet som hennes storebror var i samma ålder (fyllde 4 i maj) men detta barn utreds inte alls? Ingen funderar ens på att något skulle vara fel.
Som sagt, jag blir verkligen upprörd över denna diagnoshysteri. Det är absolut inte bra för barnen att få känna att de är stämplade, med eller utan "diagnos" (allt fler anser att det överdiagnostiseras med främst ADHD). Men visst, det är en balansgång, ibland kan resursen och hjälpen faktiskt vara bra, men jag tycker att man måste ta en rejäl funderare över vad det ger för signaler till fullt friska, normalutvecklade barn!
