Så j***a trött på mitt vuxendagis!!!

Har en vän - civilekonom - som jobbar som lärare på Lernia. Han undervisar i ekonomi, administration, redovisning etc. på kurser för arbetslösa, som Af anvisar till. Statistiken visar att det bara är tio procent som har jobb ett år efter avslutad utbildning, och då oftast inte med något som ligger i linje med utbildningen. Men ändå måste alla spela med.

Många av kvinnorna som går utbildningen är äldre, runt 50-60 år. De har aldrig jobbat med administration tidigare. De flesta har någon form av fysisk eller psykisk problematik. Både dom och han VET att utbildningen inte kommer att leda till något. Men ändå måste han undervisa dom i hur man gör bokslut och startar företag, och ta med dom på studiebesök på en revisionsbyrå. Revisionsbyråer anställer numera typ bara 22-åriga pojkar direkt från ekonomprogrammet på högskolan! Men alla måste spela med, och låtsas att de här kvinnorna kanske kommer att få jobb på en sådan byrå efter utbildningen...  

De här utbildningarna kostar 100 000 kr per person för tre månader! Och de tar, bara på hans skola, in 50 nya var tredje månad! Samtidigt som utbildningsväsendet spottar ut hur många som helst med dessa kunskaper hela tiden, från högskolan, gymnasiet, Komvux, andra vuxenskolor, privata utbildningsinstitut...

Alltihopa är ett Geschäft med skattebetalarnas pengar!    

   

Japp. Arbetsförmedlingen har ett krav på sig att sätta folk i åtgärd, när de har varit arbetslösa en viss tid. Då måste åtgärder skapas som dessa personer vill gå på, eller klarar av att gå på (fast det stämmer ofta inte heller), vare sig det finns ett behov på arbetsmarknaden eller inte.

Dessutom tycker jag att man borde göra någon slags rimlighetsbedömning. Om en person är 60 år, långtidsarbetslös, med diverse fysiska och/eller psykiska diagnoser o.s.v. - hur troligt är det då att personen kommer att få ett jobb igen..? Med eller utan en ny utbildning..? Det kostar bara MERA för samhället, än att låta personen gå hemma de sista åren till pensioneringen.

Jag förstår hur du menar, och även det där att det går FORT, också. Det är dessutom ett oerhört stort steg från en omhändertagande miljö, där du bara behöver baka EN sockerkaka på en hel förmiddag i köket, och där ev. misslyckanden slätas över - och att börja jobba på låt oss säga ett riktigt konditori. Risken är, precis som du säger, att man känner att "det här är vad jag klarar av".

Så här är det. Läkare och sjuksköterska är exempel på s.k. "skyddade titlar". Det betyder, att samhället har satt upp kriterier för vilka som får kalla sig för detta, respektive söka dessa tjänster. Det finns speciella utbildningar, praktikkrav och examina, och utan dem får man inte ut sin legitimation och kan inte jobba som det, helt enkelt.

När det gäller undersköterska, så är det ingen skyddad titel, och det är heller inget legitimationsyrke. Det krävs VISS utbildning, och det vanligaste är att man går omvårdnadsprogrammet på gymnasiet, Komvux, eller på någon av Af:s skolor. Men det är inte helt nödvändigt, eftersom det är den praktiska kompetensen som räknas. Det vill säga: har du arbetat som vårdbiträde i många år, och i praktiken redan fått utföra  samma arbetsuppgifter som undersköterskor på den vårdenheten, så kan du söka en underskötersketjänst med samma arbetsuppgifter någon annanstans. Varje arbetsgivare avgör för sig, om du får tjänsten eller inte.

Du kan dock inte söka en uska-tjänst på en vårdcentral, för att du jobbat som uska på ett äldreboende. Och vice versa. (Det vill säga: söka kan du ju, men du kommer inte att få den.)   

Det är faktiskt likadant med "ekonom". Vem som helst kan kalla sig för det, om någon har anställt en som det. "Civilekonom" däremot, är en akademisk titel som man inte får använda om man inte gått civilekonomprogrammet på universitetet.

 

Jo, jag sa ju att man kan SÖKA. Men man kommer inte att få den. För det är den s.k. "réella kompetensen" - praktiken, erfarenheten - som räknas.

DU sökte jobbet åt honom..? Alltså, han måste vara oerhört snygg eller ha andra helt fantastiska egenskaper, för att du ska stå ut?! Jag läser just en roman som heter "Miss Beatrice", om en rik arvtagerska som ärver faderns varuhus, och får bli en tidig yrkeskvinna. Hon "köper" den vackre men late man hon är attraherad av, och får då leva med honom mot att hon försörjer honom på en hög nivå, står ut med hans otroheter, tar hand om hans barn med en kvinna han varit otrogen med, hela livet försöker hålla honom på gott humör... Låter lite som eran familj, fast på en annan skala...

För att återgå till trådens ämne, så vill jag säga att det FINNS bra Fas 3-ställen också. Jag har t.ex. en manlig vän, som har haft en hel del problem genom livet. Han är blyg och snäll och försynt, och han har egentligen aldrig haft några manliga vänner. Och tjejerna vill bara vara kompisar... Han passade aldrig in i pojkårens busande och bråkande, för han var för snäll. Och på grund av de dåliga betygen han fick då han mobbades i skolan, så kunde han aldrig plugga - trots att han är väldigt intelligent. Han har gått hemma i många år, antingen som sjukskriven för depresion eller arbetslös.

Han var jätteorolig när han fick veta, att han var tvungen att börja på en Fas 3-plats för att få fortsatt ersättning. Han pratade till och med om att ta livet av sig! Men faktum är att det har gått över förväntan. Stället är en verkstad som tar emot män med olika bakgrund, både invandrare som läser SFI vid sidan av, Fas 3-are och sådana som ska rehabiliteras tillbaka till arbetslivet.

Deras officiella jobb är att reparera cyklar, rullstolar och annat. Men vid sidan av detta gör dom mycket mer: åker ut och fiskar, tittar på fotboll, gör studiebesök. Ledarna har varit väldigt bra, och min vän säger att en av dem har blivit det närmaste en fadersfigur som han någonsin har haft. Han har för första gången fått uppleva det där att göra grabbiga saker i ett gäng med andra män. Han känner sig som en ny människa säger han, och nu är han plötsligt redo att ta itu med sitt liv igen, och försöka skaffa sig en yrkesutbildning!  

Så visst finns det solskenshistorier!     

 

Fast grejen var ju att han inte HADE några vänner på fritiden, och så är det för många som går arbetslösa eller sjukskrivna (för diverse psykiatriska diagnoser menar jag nu) under många år. Det är ingen mening med att sätta en sådan person på en vanlig arbetsplats med lönebidrag, och kräva att han ska prestera. Efter ett antal sådana försök, måste man inse att det inte GÅR.

Utan då måste man ta itu med personens djupare problem först. En sådan verksamhet som den jag beskrev är förmodligen bättre för det än samtal med en psykolog, eftersom de samtalar - men i ett naturligt sammanhang. Det kan vara lättare att öppna sig när man har något för händer, än när man ska göra det på beställning en timme i veckan hos psykologen. Och ledarna kan vara med och SE var det går fel i det sociala umgänget (det kan inte en psykolog), och medla, stötta och peppa på plats. PRATA med de andra kanske, be dem att sträcka ut en hand. 

  I fallet med min vän har det funkat över förväntan! Och samhället tjänar på det i längden, för nu har han möjlighet att faktiskt skaffa sig en yrkesutbildning, och hinna jobba och betala skatt 25 år fram till pensionen.
 

Det finns ett problem med detta, och det gäller folk med stora barnaskaror (de allra flesta invandrare). De löner som kan komma ifråga, kommer inte att komma i närheten av socialbidraget, eftersom socialbidraget justeras efter antalet personer i familjen.

Ja, de här skogsjobben är förmodligen utmärkta för unga, friska människor som "bara" är arbetslösa. Och handlar det om jobb där man går för sig själv, så kan även dom har svårt med sociala kontakter klara av dem. Och må bra av att ha en syssla. Jag hoppas bara att ingen försöker tvinga utslitna 55-åringar till detta...

Ja, kanske borde man höja bostadsbidraget för barnfamiljer. För som det är idag, så måste en person med åtta barn ha en överläkarlön för att inte gå back på att arbeta, jämfört med att ha soc. Och det behövs inte mer än tre barn, för att man ska få mer från soc än om man har ett arbete med medellön (c:a 22 000 före skatt).