Hjälp! Ser inget slut pà amningen...

Men oj TS! Så märkligt, detta var som att läsa ett inlägg skrivet av mig själv. Vi sitter i exakt samma situation, förutom att min dotter är 1½ år och att jag inte sovit en hel natt på 7 år.. (Har två andra relativt små barn också, så de har avlöst varandra.. Jippie..) I övrigt stämmer dock precis ALLT du skriver in på mig och min lilla dotter, och jag gick in på detta forum i syftet att söka inspiration och tips på hur jag ska göra för att bryta den onda cirkeln och sluta amma. Inte för att jag tvunget vill för min egen skull egentligen, utan för att jag tror det är bäst för min dotter i första hand, och sedan även för mig, som en bonus. Mina andra barn slutade helt självmant när de var 9 månader, respektive 1 år gamla. Bara så där, över en natt. Ville plötsligt absolut inte ha bröstet mer. Men denna lilla tösen VÄGRAR sluta och gråter hysteriskt efter mig och bröstet om jag försöker "vägra" henne amningen. Så det har jag bara provat en gång hittills, och bara i några minuter.. Klarade inte att se henne så ledsen. Kände mig hemsk.

Men precis som du beskriver, så drabbar det ju både barnet själv, och oss mammor. Ingen av oss får ju någon kvalitetssömn precis, barnet vaknar av hunger, och vi får ligga där och lida i timmar. (Jag lider i alla fall...har fått sår på bröstvårtorna av allt sugande med små, vassa tänder..) Och sen på dagen äter hon inte ordentligt, har aldrig gjort. Istället blir det ett evigt små-ammande hela natten och ingen aptit på morgonen (alltså, hon vill inte äta en ordentlig frukost).

Usch ja..det är väldigt jobbigt detta. Min man och jag har bestämt oss för att göra en riktig kraftansträngning nu under höstlovet (vi är båda lediga), och försöka sluta med amningen och istället försöka skapa en situation där maken också kan natta dottern, samt natta om henne om hon vaknar på natten. Hittills har allt sådant skett med hjälp av bröstet och amningen, så det lär bli en hemsk kamp det här..  

Hahaha, kunde inte låta bli att fnissa igenkännande när jag läste detta.. Min dotter är ju som sagt 1½ år, och kan verkligen uttrycka sin vilja och sina känslor kring detta ämne.. Hon bokstavligen puttar mig bort till vår favoritfotölj i vardagsrummet där jag sätter mig varje kväll, med hennes kudde på det ena armstödet och en annan kudde bakom min rygg. Hon går själv och hämtar dessa två kuddar, lägger dem på sina respektive platser, drar mig i tröjan eller puttar mig bort till fotöljen och börjar lyfta upp min tröja och peka på bröstet med en lycklig, men dock, krävande uppsyn.. När jag börjar greja med tröjan och BH:n, skrattar hon överlyckligt och försöker klättra upp i min famn.. Hon är supergullig och jag får mig ett gott skratt varje gång hon gör så här, för hon ser SÅÅÅÅÅ söt ut. Kommer att sakna detta när vi väl slutat amma... Suck. Det var onekligen lättare med de andra två barnen, som slutade av egen fri vilja. Men något säger mig att jag lär få amma i flera år till om jag inte slutar nu...

Huja, 7 år är RIKTIGT lång tid att inte få sova ordentligt på.. Har dessutom fibromyalgi (och är överkänslig mot smärtlindrande läkemedel), så min kropp är mer eller mindre förstörd nu. Ont överallt, alltid.
Jag har också försökt med att ta upp henne och vagga henne i famnen, samt lägga henne över axeln, eller på mage i sängen och "buffa" på rumpan, och det kunde funka ibland tidigare, när hon var yngre, men nu går det inte: hon SKRIKER i högan sky att hon vill komma till bröstet, och riskerar att väcka hela familjen. Så vad gör man...? Suck. Under perioder har hon vaknat vid 03-tiden och sedan vägrat somna om igen på 2-3 timmar, oavsett hur jag burit mig åt. Då är man pigg och glad när klockan ringer 06.30....NOT!
När min man är hemma och dottern ska sova middag brukar han gå ut och gå en runda med henne i vagnen, så att hon somnar utan bröstet. DÅ funkar det. Men inte om JAG går med henne..! Mycket bestämd ung dam, denna.. Håller helt med dig! Det var en av mina första tankar när jag läste ditt inlägg: SÅ SKÖNT ATT DET FINNS FLER som faktiskt har det likadant! Inte för att jag önskar någon annan samma lilla helvete som jag har, utan för att jag aldrig hör talas om mammor och barn som har samma situation som jag/vi har. Folk berättar bara om hur bra allting går, och hur duktiga de är. Barnen verkar vara små robotar som somnar själva, i egna rum, och sover hela natten...redan när de är några veckor gamla..?? För mig känns det helt obegripligt, eftersom jag aldrig varit i närheten av att uppleva det med mina barn. Inget av dem, och jag har 3 st. Allihop har varit mer eller mindre svårhanterliga nattetid.

Men visst, det går säkert att lära småbarn att somna själva i egna rum om man kör med diverse "metoder", vilka alla i princip går ut på att barnet ska somna av ren utmattning och desperation över att dess föräldrar inte bryr sig om deras hjärtskärande gråt längre.. Att ingen kommer när de kallar, att de blivit övergivna. Men detta har jag aldrig gjort mot mina barn, och kommer inte att göra det mot min lilla flicka heller. Om DET är enda sättet att få henne ett sova hela natten utan att amma, så fortsätter jag hellre som jag gör idag. Jag vägrar svika henne på det sättet som dessa metoder innebär. Om hon behöver mig, så kommer jag. Punkt. Hur jäkligt det än är för mig.. Men gudarna ska veta att man är TRÖTT... Styrkekramar till dig! Vi kommer att lösa detta, så länge vi låter kärleken till våra barn komma i första rummet.