Äggdonator sökes

Tack så mycket för informationen Jojjo77...jag visste inte att det var så i Sverige. Då ska jag genast kolla upp det här hemma. Fast det är som du säger, inte så lätt att hitta någon donator

Man kan även hitta en donator som donerar direkt, men det är ovanligt. Det krävs utökat kuratorsamtal för det och en human chef för kliniken. Det är absolut inte förbjudet ha en direktdonator, men det rekommenderas inte!

Så om man hittar någon som kan tänka sig donera bara till en själv skall det gå. Typ om en vän/släkting vill donera så kanske hon bara vill donera till dig och inte till någon annan. 

Jag har längre funderat på att göra det!

Jag vill prata med min sambo bara, i och med att barnet kan söka upp mig när hen är vuxen vill jag helst inte göra något så stort utan att han är med på tåget :)

<3 Jag håller med. Fantastiskt att det finns kvinnor som kan tänka sig tanken att donera ägg. Jag förstår att det inte heller kan vara så lätt att ta ett sådant beslut...Jag är i alla fall JÄTTEGLAD för det...!! <3

Jojjo77, vi tror eventuellt att vi har hittat en donator. Vi fick kontakt per mail från en tjej och hon ska på samtal i mitten av december till Storkkliniken...och vi hoppas så innerligt att hon kommer att fortsätta hela vägen. Hon har skrivit att hon vill hjälpa oss och det vore ju helt fantastiskt om det blev så. Vi håller tummarna. Återkommer senare...

Jag tror det kan avskräcka att man binder sig till er. Jag donerade ägg 2010 som en filantropisk gärning - tillhörde alltså inget par eller gjorde så någon fick gå före i kön för de hade egen donator med sig.

De plockade 19 ägg sedan slutade de för jag hade bara en mottagare, hade totalt över 30 äggblåsor. Från början hade jag två mottagare men fick sedan veta att bara en kvarstod - vilket jag tyckte var synd för jag hade så otroligt många ägg. Det blev en graviditet och ett barn. I min tankevärld gav jag bort den första byggstenen för att skapa ett liv och uppfylla en livsdröm för någon, ungefär som man ger bort ett annat organ om man dör för att bibehålla liv.  

För mig var det viktigt att inte känna mottagarparet eftersom jag då kunde hålla distansen och inte själv göra några värderingar. Jag hade tyckt det hade varit otroligt jobbigt att känna paret och pressen att det skulle bli ett barn och eventuella åtaganden om mina ägg inte givit ett barn. Nu gjorde jag mitt och när plockningen var över släppte min gärning.

Så - se om ni iaf kan få en korsdonation. Dvs att ni tar med en donator och byter mot någon annans. Tror det skulle öka era chanser att få tag på en donator. 

Jag skulle kunna tänka mig att donera ägg!Har funderat på det!Tycker bara att det är svårt att få fram bra info som gör att man går vidare!Vad innebär det för mig?blir jag sjukskriven? Hur ersätts det? Får man reseersättning? Hur mycket? Och såna praktiska frågor. Givetvis gör man det ju för att hjälpa andra, men man vill ju inte själv gå back. Om man skulle bli donator eller korsdonator åt ett visst par måste man ta sig till deras klinik får man reseersättning då till den kliniken fast man har en annan närmare?

Gällande biverkningar så fick jag alla i bipacksedeln plus en rad de aldrig hört talas om. Jag var otroligt sjuk i en månads tid men hade ett arbete som gjorde att jag ändå kunde jobba. Tänker inte gå in på det i detalj med risk att avskräcka men svår muskelvärk så jag fick stå i duschen en halvtimme varje morgon för att kunna röra mig, ont i ögonen, hela kroppen var ett enda blåmärke, all beröring kändes som en blåslampa mot huden, frossningar, vallningar, kraftiga humörsvängningar och en rad andra jag glömt bort men som folk i min närhet gärna påminner mig om när jag pratar om att göra det igen.

Jag är känslig för p-piller och hormoner och fick därför väldligt låg dos - är man k'nslig hade jag nog sagt - låt bli. Och - tro inte på någon som säger att du kan köra ifrån donationen själv - jag fick sjukskriva mig 3 dagar efter pga smärta och fick rullas ut ur sjukhuset.

Inte speciellt nöjd med bemötandet från Karolinska under donationen (när jag kom in var det fullt av blod på golvet under gynstolen från förra plockningen som jag fick be dem torka upp - kändes som löpande band och industri) och se till att du har en kompis eller någon nära med under själva donationen som har skinn på näsan för drogen du får är väldigt obehaglig.

Dock återhämtar man sig snabbt när det väl är gjort och jag ångrar mig inte - men det krävde mycket back-up och tålamod från omgivningar och arbetsgivare. 

 

Vill på inget vis avskräcka för jag var redo att genomgå detta som en del i min filantropiska gärning och känslan av att ha givit ett par förutsättningen att få ett barn och att någon har barn pga mig är värd allt -  men jag hade uppskattat om Karolinska inte trivialiserat det på det sätt de gjorde före, under behandling och själva plockning -  och även stöttat mer när jag fick problem med biverkningar - nu var det en lokal gynekolog som tog hand om mig på ett helt underbart vis och som hanterade dialogen med Karolinska åt mig. 

 

Hade ingen aning om att man kunde! Nu har jag hunnit bli 34 redan och väntar ev. på ryggoperation MEN efter det ska jag faktiskt ta och göra en donation (Om jag nu hinner innan 36års ålder maxålder för min vårdregion) 

Jag har två friska och söta pojkar som blev till på första försöket. Så mina ägg ska nog vara dugliga för donation om någon vill ha dem vill säga. 

 

Frågan är dock. Vad kan det krävas av mig om barnet söker upp mig? (Det är helt ok om det söker upp mig och vill ha en relation med mig) Jag kan även tänkta mig att ta hand om det om det skulle bli föräldralöst (genetiskt så är det ändå mitt barn) men vad händer om t.ex mamman dör. Inte blir jag skyldig till försörjning eller så? (Låter korkat men likna bra att fråga) Jag vet att det är himla rörigt när det gäller spermadonation och barn som kan söka upp en osv. Så vad kan det uppstå för problem om man vill bli donator?

Hej alla! Jag heter Johanna är 26år. Jag bor i södra Småland och vill gärna hjälpa till. Jag har ansökt via skåne om att bli äggdonator. Har tagit första blodprover för ca 1 månad sen. Om någon vill ha hjälp får ni gärna kontakta mig. /johanna cxz87@hotmail.com

Jättefint av dig att vilja bli donator och jag hoppas verkligen att det går vägen. 

Jag måste bara koma med några kommentarer dock, och det är nog bra för dig att veta om du ska donera, inte minst för din egen skull. Jag läser att många pratar om att "barnet" ska söka upp donatorerna. Med "barnet" vet jag inte om man menar åldersmässigt, vilket då naturligtvis är helt fel då det rör sig om en vuxen människa som eventuellt dyker upp, eller om man menar "barnet" som i förhållande förälder/barn. Om det är det senaste så måste man tänkta om då den människa som blir till med hjälp av donerat ägg inte har något förälder/barn-förhållande till donatorn. Anser man detta så är man tyvärr inte lämplig som donator. Med detta vill jag absolut inte säga att du inte är lämplig, precis som det är en utvecklingsprocess att ta emot donerade könsceller så är det säkerligen en mental process att donera, kanske ännu större? Men det är något man måste fundera på. I Sverige är, som tidigare skrivits, mottagarna biologiska föräldrar (pappan naturligtvis på alla sätt som vilken pappa som helst, biologisk, genetisk, juridisk) och mamman biologisk och juridisk. Någon genetisk mamma finns enligt svenskt sätt att se på det inte, utan däremot en donator. Detta kan man ju tycka personligen vad man vill om, men det är otroligt viktigt, inte minst för den människa (barnet )som blir till med donerat ägg att veta vad som gäller och inte gå omkring och tro att det finns två mammor.

Vad gäller att ta hand om barnet om något skulle hända mamman så är det naturligtvis pappan som tar hand om sitt barn. Om något händer båda föräldrarna är det släktingar, vänner eller socialtjänsten som tar över, precis som med dina barn. Jag har faktiskt aldrig ens tänkt tanken att donatorn skulle bli inblandad och då har jag ändå funderat en del på vad som skulle hända om vi skulle dö.

Så om du donerar (vilket jag verkligen hoppas att du gör om du känner att det är rätt för dig) så kan det hända att du blir kontaktad av en vuxen person som till viss del liknar dig men sannolikt med helt andra referensramar och bakgrund. Detta är dock långt ifrån säkert om man tittar på hur det har sett ur fram tills idag. Och naturligtvis kan den personen inte ställa några krav på dig eller din familj, lika lite som du kan ställa några krav på denne. 

Återigen vill jag säga att det är fantastiskt av dig att vilja donera och jag tror att donatorer ofta är människor som verkligen är riktigt fina personer!

Jag har donerat "allmänt", alltså utan att ha ett specifikt par att donera till. Jag gjorde det helt enkelt av den anledningen att jag själv velat ha hjälp om jag behövt. Det var två par som skulle ta emot äggen just när de plockades men av någon anledning (som jag förstås inte vet) blev det bara ett par. Det blev många bra ägg så förhopningsvis kan/kunde användas även för frysförsök. För mig var äggdonationen förstås ett stort beslut men medicinsk gick det alldeles utmärkt och var inte särskilt jobbigt för mig. Att det är olika för olika donatorer vet jag och jag insåg att jag tog en risk att få biverkningar. Jag har efter donationen fått ett eget barn (hade tre innan)

I samband med donationen lämnade jag in ett kort brev som eventuella barn kan få se när de är 18 år. Jag skrev lite om mig själv, om min familj och varför jag valt att donera. Bifogade också ett par bilder, både nytagna och bilder på mig som barn. Söker en person som blivit till av mina donerade ägg upp mig så småningom känns det ok och mina barn vet om att jag donerat ägg. Vi har dock aldrig benämnt det som att de kan ha "syskon" eller att jag kan ha fler "barn" för så ser jag det inte. Enligt kliniken har jag rätt att veta om min donation gav upphov till några barn. Jag vet inte riktigt varför men jag har faktiskt inte känt något behov av det och tillsvidare avstått.

Så om man donerar allmänt så kan flera par få ägg från samma donator men vid korsdonation så är det bara ett par? 

Jag har hopp om att det medicinskt kommer gå bra för mig också, min kropp reagerar bra på hormoner åtminstone, i mina ögon är det en bra start i alla fall. Sen kan det ju bli helt tvärtom också såklart men det får jag ju aldrig veta om jag inte provar. 

Det där med ett brev var intressant att du tog upp för just det har jag funderat på också, och jag kommer mest troligt göra likadant om kliniken accepterar det. Tänker dessutom likadant som dig angående det andra också. 

Ska prata med min man om detta, jag vill att det ska kännas bra för honom också och gör det inte det kommer jag mest troligt att avstå. Det är ju min kropp och mina ägg såklart men vi är ju ett team, även i detta. 
Vad sa din sambo/make om saken?